Det uttalas så, tror jag; fatiiig. Den där tröttheten som man som cancerpatient lär uppleva. Jag har inte kommit ur den än efter sista omgången med cellgifter. Jag har legat med öppen balkongdörr o sovit med iskall nästipp o iskalla tår i flera timmar efter frukost både igår och i dag. Kallt men skönt. Jag mår alltid lite illa efter min nyttiga frukost. Stor drink med mungbönor och juice o spirulina (som är en alg), flera näringstillskott, gröt, frukt och så barkextraktet, som smakar på sitt sätt. Inte undra på.
Jag har ju massor att göra annars de här tre dagarna inför röntgen på torsdag, när jag ska visa upp min fina bukspottskörtel och lever. Jag vill göra allt jag kan för att visa hur bra de ser ut nu. Jag såg framför mig hur jag skulle vara så aktiv. Samtidigt har jag haft en helg med insikt om hur oerhört sjuk jag är. Jag vet hur illa det är att ha en pancreas-tumör. Men det finns alltid de som blir friska. Det gäller bara att inse att det är ett heltidsjobb att bli det.
Så nu är det dags att jobba lite mer igen, både med kroppen och med tankens kraft. När det gäller cellgifterna hoppas jag att de tar lika mycket på det som är sjukt som på det friska. Cellerna i mag- och tarmkanalen, som är snabbdelande precis som tumörceller, blev extremt påverkade den här gången. Det är hemskt obehagligt. Håller man på länge med cellgifter blir det ett av de stora problemen, eftersom man inte kan tillgodogöra sig maten alls. Däremot har inte tumören i sig gjort ont och jag har sänkt dosen på mina smärstillande tabletter lite nu. Det verkar gå bra. Jag har också fått en ny övning på temat "chakrahealing" och det är riktigt slitsamt - och intressant att se vad som händer. Det kommer upp bilder och drömmar i en rasande fart.
Igår kom Cajine och tog med mig ut på en sen runda i Västermalmsgallerian. Jag köpte mig en knallrosa tyllkjol och en sjuttiotalshandväska som jag alltid velat ha. Jag såg ut som om jag var liten och hittade något vackert i utklädningslådan. Jag kände mig så också. Vi hade en stor och älskad utklädningslåda när vi var små. "Men ska jag köpa saker?", sade jag. "- Ja, det ska du", sade Cajine. Jag var inte svårövertalad. "Du får ärva väskan av mig", lade jag till. Ibland måste jag få säga sådant. Jag skrattar ju.
Sen uppstod dilemmat med om jag skulle köpa nya Omega 3 eller inte. Det finns många som säger att det är en viktig del av en alternativ cancerbot. Men det kändes ju inget vidare att få veta att mycket av fiskoljan kommer från havet utanför det av Marocko ockuperade Västsahara, där 160 000 människor bor i flyktingläger, som var en stor nyhet i förra veckan. Den feta matfisken mals ner till oss i väst och där saknas det mat. "Hur gör man nu?", sade jag till Cajine. "Jag har cancer...". Vi kom fram till att jag skulle köpa en burk. Kvinnan i kassan påstod att oljan kom från Peru. Jag vet inte om det var sant och egentligen kom jag väl till fel beslut. Det var en ny situation.
En viktig sak lärde jag mig häromdagen av en väldigt fin kommentar jag fick. Jag har alltid brottats med frågan om hur jag ska förhålla mig till min - och andras - inställning om att vilja "hjälpa andra". Vad är det då för position man sätter sig själv i? Vad är egentligen grunden för den som arbetar med välgörenhet och för bistånd? - Det handlar inte om att hjälpa - det handlar om att dela, sa anna l. Så klokt. Vi delar med varandra och växer därmed åt båda håll. Tack så innerligt för det.
Stanna hos mig
7 månader sedan
Jag studsade också lite på din kommentar om att du vill hjälpa andra. Och jag håller med Anna L. Men det är fortfarande något i det där som far runt i mig och inte hittar rätt. Jag undrar vad det är jag vill säga, vad det är jag vill opponera mig emot. Jag tänker att det handlar mycket om mig själv, att jag sett som min uppgift att hjälpa andra (och så blev jag terapeut) och att jag på någon nivå kopplat ihop det med mitt värde. Jag har liksom tyckt att jag (bara) får finnas till om jag är bra för andra.
SvaraRaderaJag vet inte vad det där om att vilja hjälpa andra står för för dig. Det kanske är en helt oneurotisk sund längtan. Men OM det inte är det, OM den står för samma förväxling med sitt grundvärde som jag haft, så vill jag säga till dig ganska så strängt att du är värd lika mycket oavsett om du hjälper andra eller inte.
Men det är en annan sak också. Ytterligare en sak som jag undrar över kring hjälpar-idén. Du skriver ” Kanske är det så, att om jag i min tur ska kunna hjälpa människor på riktigt, vilket jag av någon anledning tror är min uppgift (är det hybris?), så var jag tvungen att gå igenom det här.” Menar du att du tänker att du har fått sjukdomen för att du ska lära dig något?
Jag undrar över detta och jag är inte klar över vad det är som skaver kring det för mig. Men kanske ska jag låta det skava och bara märka att vi kanske ser det olika du och jag. Jag vet att du gör skillnad för världen genom ditt sätt att vända denna händelse som kunnat bli en ren och skär tragik till en resa som bubblar av livskraft. För mig har läsandet av denna blogg inneburit en stor skillnad i mitt eget livsmod.
Jag vill ändå säga att jag tror att du inte har fått den av någon anledning. Utan att du har haft en otrolig otur.
Jag tror att vi har olika sätt att hantera hemska saker som drabbar oss, och för att vissa saker ska överhuvudtaget bli begripliga så måste man ge dem någon slags mening. Annars blir det helt enkelt för ....onödigt. Att gå igenom något hemskt och komma ut på andra sidan ÄR ju en erfarenhet, och erfarenheter är ju rikedomar...en del mer dyrköpta än andra som man säkert hellre skulle vilja vara utan, men dock erfarenheter som man i sin tur kan använda för att hjälpa någon annan med i en liknande situation. Som exempel;
SvaraRaderaNär min första graviditet slutade i ett plågsamt och dramatiskt missfall kunde jag inte se annat än orättvis ondska i det som skedde. Idag kan jag le när jag tänker tillbaka på den tiden och se att erfarenheten har inte bara gjort mig mindre kaxig och mera ödmjuk inför livet. På något sätt känns det som en gåva att bättre kunna sätta sig in i andra människors smärta vid förlusten av ett väntat barn. Det ger min egen förlust en mening helt enkelt!
Tänker på dig och projecerar all min styrka och kraft till dig, skickar all den sprudlande vårsolens energier åt ditt håll!
ooooooooooooooooooooom
Kram StyrebyKia
tack ann, det är roligt att bli strängt tillsagd ;-). men det är ganska enkelt tror jag - en längtan efter att göra något som känns angeläget o då handlar det för mig om människor. det är ett egenintresse. sen kan jag samtidigt tycka att det är allas vår uppgift att faktiskt göra vad vi kan för att dela med oss i en värld som ser ut som den gör.
SvaraRaderanär jag var lite yngre yttrade sig min längtan i det klassiska "jag vill öppna barnhem" och liknande. det var väl ändå lite barnsligt. med tiden har det blivit mer viktigt att vara här och göra något som känns berikande för att det uppstår möten. samtidigt reagerar jag alltid på ordet hjälpa hos både mig själv och andra, precis som du. det finns mycket att fundera över. i den värld där jag är med yoga och kroppsterapi är många trötta för att de "ger så mycket". kanske är det så bland terapeuter också? det har jag reagerat på. men å andra sidan är det ofta sant för den personen! jobbar man med människor måste man helt enkelt lära sig hantera det och kunna sätta upp sina egna gränser. visst? men sen kan man vända på allt också. att försöka handla bra och utanför sitt ego är väl bara bra? egot förstör det mesta. se här, nu fick jag en massa saker att fortsätta skriva om. vi pratar på.
sjukdomen sen. jag vet, ni är många som reagerar på hur jag ser på det. jag ska komma tillbaka till det. helt kort så hittar jag kraft i att jag själv har en roll att spela i att bli frisk!
Äsch, jag tror att man ska göra det man är bra på, att det är det som är meningen. Det är ganska opreciserat att säga "hjälpa andra", men är det något specifikt man är bra på att hjälpa andra med, så är det just det man ska göra. Självklart har du inte blivit sjuk för att du ska kunna hjälpa andra, men nu när du har den erfarenheten ska du naturligtvis använda den när du blir frisk.
SvaraRaderaJag ger också mycket av mig själv som lärare. Men ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka av eleverna, desto mer berikar de mig. Det är ju när jag ger av mig själv för att jag liksom måste, inte för att jag vill, som det blir fel. Eller när jag suckar och stönar, och tycker synd om mig själv, men ändå fortsätter "att ge" som det sliter på en själv. Förhållningssättet ge av sig själv av glädje och allmän livslust berikar bara, sliter inget. Är man bra på att ge måste man också vara bra på att ta emot!
Det är klart du ska hjälpa andra om det är det du vill, och du kommer göra det toppenbra! Varma kramar...
Det där med att hjälpa, eller dela med sig, eller vad man nu vill kalla det. Det är som att betala skatt, tycker jag. Varför ska man smita från det? Med skatten "hjälper" vi de som för stunden kan behöva hjälp, att barnen ska få bra dagis, skolor, så att de blir fina människor och kanske vill hjälpa oss när vi en dag hamnar på sjukhem, ålderdomshem eller blir sjuka. Vi betalar, vi ger för att hjälpa varandra och för att hjälpa oss själva - en dag behöver vi kanske själva den hjälpen. En sorts kretslopp, där vi alla ger det vi kan och inte bara tar.
SvaraRaderaDet finns alltför många människor som jobbar svart, struntar i att skatta, för att istället göra nån sorts välgörenhet - helst gärna tala om det också, att det gör saker för olika barnhem. Då kan man ifrågasätta "hjälpandet". Vem hjälper man då?
Det är viktigt att man verkligen tänker efter, varför man gör saker. Vad det är som driver en, vad man vill ha ut av det, eller hur det känns.
Jag hittade de här raderna av Tage Danielsson för ett tag sedan, tycker på nåt sätt att de förmedlar lite vad det handlar om.
"Det du gör för ett barn idag, kan ha betydelse om hundra år - och det du gör för en gammal människa nu är ditt tack för att du finns"
Tage Danielsson
Jamen visst! Jag tänker också att det finns en underbar gåva i att få ge! Och din lust verkar ju som du säger spira ur ett intresse och inte ur en idé om självvärde, så då hejjar jag bara glatt på!
SvaraRaderaVad det gäller idén om sjukdomen, så är det ju självklart så att när du nu skriver att ditt sätt att se på den är bra för dig, så överskuggar ju det allt annat. Jag håller inte med/tänker olikt, men det är onekligen inte viktigt, när nu det sätt som du valt att se sjukdomen på, stödjer dig. Du är faktiskt helt ljuvlig. Jag är glad att få ha lärt känna dig igen, på det här sättet.
kära ann, jag är ju otroligt glad över att få ha lärt känna dig igen o att få prata så här. dina frågor får mig att tänka några varv till o det gör mig mycket gott. lite otur håller jag nog med om att det är ändå. sol o tack till er alla - vilka dagar vi har! jag ska styra mina bambi-ben ner till vattnet.
SvaraRaderaKöp Omega-3 olja med gott samvete. Det är INTE matfisk som används till det. Däremot får du rikligast mängd Omega-3 genom att äta lax...en god sund måltid dessutom :)
SvaraRadera