En tisdag i mars med dagsmeja

Hej, jag har längtat efter att prata med er i dag. Det är liksom här jag har en stor del av mitt sociala liv numera. Därför blir jag också glad över alla kommentarer. Tack för det. Några av er, som känner er ovana vid blogg-världen, mejlar i stället. Jag hinner kanske inte svara alltid men jag läser förstås. Tack för det också.

Jag är själv helt ovan vid bloggosfären, som det kallas. Jag följde inga bloggar innan jag började skriva heller. Jag är lite för gammal och jag förstår mycket väl att till exempel min mamma tyckte att det var konstigt i början att vem som helst kan gå in och läsa. Det är en generationsfråga förstås och de som är yngre än jag har också en helt annan syn på sociala medier. Men det där som för mig först nästan var lite skamligt i att lämna ut sig själv är inget jag tänker på längre. Det är ju jag och ni som är här och vi för ett samtal på någon nivå, även om jag inte känner alla er som läser. Men att prata om saker och få utbyta tanker är egentligen mitt allra största intresse i livet. Vill ni prata med mig så gläder det mig. Några har undrat hur man kommenterar eller misslyckats med det. Det är bara att skriva en kommentar i formuläret under inlägget. Den kommer först till mig, så du kommer inte att se den direkt. Jag lägger ut dem. Man måste inte ha ett särskilt konto utan kan välja "anonym" i fältet där det står "kommentera som" och så kan du skriva ditt namn under så vet jag vem du är.

Jag har fått många reaktioner på min drapa om sjukvården. Ni har berättat om egna erfarenheter av att vara sjuka eller ha nära anhöriga som är det och hur ni upplevt situationen. Det är viktiga upplevelser i allas våra liv. Jag är glad om jag kan så ett frö till fortsatt diskussion. Jag har också en nära vän som i flera år har haft en sjukdom som påverkar livet i stor utsträckning. Hennes resa genom vården, olika vårdinstanser och den ständiga utprövningen av nya mediciner är ingen lätt sak att leva med. Något som vi delar är upplevelsen av att man inte blir informerad om mediciners biverkningar och hur det skapar mycket obehag i onödan. Det är en konkret förändring jag skulle önska. Därför svarade jag glatt ja på frågan från en vän som ville ge min drapa till en landstingspolitiker. Jag känner mig inte bitter, jag är inte alls där i huvudet, men jag vill gärna bidra till något bättre om jag kan.

I dag har jag fått massage av sjukgymnasten vid ASIH. Det är ju å andra sidan ett exempel på fantastisk vård och omsorg får man säga. Hon har varma och bra händer och kommer till mig en gång i veckan. Det är rena lyxen och min nya kropp väcks till liv. Den är så annorlunda. Där mina muskler satt är det mera som små skinnpåsar som hänger. Det tog drygt två månader av sängliggande att bli av med i princip alla muskler. Mina armar och ben ser ut som på en gammal människa - smala men med skinn som hänger här och var. Det gör inget i det stora hela men jag kan inte undgå att notera det. Jag var glad över att jag hade blivit så stark. Faktum var att jag aldrig varit så stark och samtidigt mjuk som jag var när jag blev sjuk och var 42 och ett halvt år.

Men jag vet att det går att komma tillbaka. I november 2006 fick jag ett diskbråck och kunde knappt gå eller sitta på tre veckor. Jag låg ner hela dagarna och haltade gråtande upp till badrummet. Efter tre veckor kunde jag göra väldigt enkla rehabiliteringsövningar på min yogamatta. Varje dag i dryga två månader var jag på Yogashala för att få andas och göra det jag kunde, som tåhävningar. Det var hårt men samtidigt tyckte jag i ärlighetens namn att det var en väldigt intressant upplevelse, både att erfara hur det är att leva med konstant smärta och att inte kunna röra sig som man är van. Vi skrattade lite också, jag och yogavännerna, åt min handikappyoga. Om man jobbar med andras kroppar är det en värdefull sak att själv uppleva funktionshinder. Det var ju heller aldrig en fråga om liv och död, som det jag nu genomgår, så det var lättare att hitta kraften rent psykiskt.

Jag blev bra med hjälp av kiropraktor-fredrik, som hade en mycket uppmuntrande och resultatinriktad inställning. Jag ville verkligen bli bra och kämpade för det och Fredriks inställning hjälpte. Jag fick hitta min "core strength" och jag pepprade honom och pappa med frågor. Upplevelsen ökade mitt intresse för anatomi och ledde mig också till att bli massageterapeut. Jag är Fredrik evigt tacksam och skickar dit alla jag känner när de har problem med rörelseapparaten som jag inte själv kan hjälpa till med. Som jag sagt förut - jag uppmanar ju alla att inte gå och dra på saker som gör ont...När det gäller musklerna och skelettet så börjar man så lätt kompensera och snart har man förvärrat det som från början inte var så allvarligt. Om man har ont någonstans så är det faktiskt väldigt ofta muskulärt.

Även om min kropp nu har tappat sin styrka så har min livskraft kommit tillbaka. Det verkar faktiskt hålla i sig. Jag är visserligen nere för räkning efter cellgifterna, men jag repar mig snabbare än i början och jag känner mig som mig själv. Jag är oftast lugn. Igår hade jag Cassandra här. Vi fick en solglimt i parken och var ute och handlade min försenade julklapp till henne. Det gjorde mig lycklig att vi kunde ses. Jag är här och jag vill att hon ska kunna räkna med mig. Jag tänker inte överge min bonusflicka.

Jag njuter oerhört av det lilla goda i ögonblicket, om det så är smaken på kaffet, solen som skiner in på morgonen, rännilarna på gatan, blommorna jag har fått. Jag ler för mig själv och jag kommer på saker jag vill skriva hela tiden. Jag hade en period när jag hela tiden analyserade mig själv och kom på saker om mig själv. Nu är jag klar med det.

Jag har också bestämt mig för att inte försöka framhärda när det gäller Försäkringskassan. Jag har inte självklart rätten på min sida. I stället tänker jag jobba med skrivuppdrag när jag kan. Då är jag fri att göra precis som jag vill och utifrån det jag orkar. Jag har något enstaka jobb jag kan göra i min egen takt. Det är bra för mig.

Faktum är att det enda jag har och det enda jag kan påverka är min inställning. Jag vill styra över den. Jag vill vara här och nu och leva så gott jag kan utifrån min situation.

Cellgifterna botar inte cancern. De kan krympa tumören och det är det jag hoppas att de bidrar till nu. Men den måste opereras, säger läkarvetenskapen. Jag har min egen agenda för hur fortsättningen ska se ut och vad det är som verkligen gör mig frisk.

Just nu fokuserar jag på att komma tillbaka till att röra mig som vanligt i vardagen. Jag är uppe hela dagarna, jag försöker gå ut varje dag och när jag kan gör jag solhälsningar och lite mer yoga. Men bara mina små promenader känns i benen. Jag klarar att meditera längre stunder, jag healar och återställer energin i kroppen så gott jag kan (i mitt huvud "balanserar jag mina chakran"). Jag kan ligga korta stunder på rygg, vilket inte gick förut. Jag handlar själv och jag städar själv.

Maten går ganska bra. Jag äter allt bättre och har allt mindre ont av tumören. Jag äter inte längre den medicin som ska ge mig ett av de enzym som bukspottskörteln producerar. Jag vill veta vad jag har att göra med. Så snart jag har återhämtat mig efter morgondagens cellgifter har jag också tänkt börja trappa ned på min dos smärtstillande. Jag glömmer att ta tabletterna ganska ofta nu på kvällarna och det känns som ett mycket gott tecken.

Mina blodvärden visade sig i dag till viss del vara en positiv överraskning. De vita blodkropparna, som är ett värde på hur immunförsvaret fungerar, har stigit till 5,8. Det är bra. Riktvärdet för vuxna är 3,5-8,8. Den som följt mig vet att de sjönk mycket i början av behandlingen och några dagar låg under gränsen för vad man måste ha för att anses klara cellgifter. Benmärgen påverkas negativt av cellgifterna och gränsen för att få behandling är 3,0. Har man i stället för högt värde tyder det på en infektion. Jag tänker att det nya, högre värdet måste ha med min alternativa behandling med barkteet och mungböne-terapin och maten att göra. Cellgifterna påverkar de facto de vita blodkropparna negativt och ändå har de stigit. Det måste betyda att allt annat har höjt mitt immunförsvar.

Allt är faktiskt bättre. Hur går det för dig med maten? Blir det lite mer frukt och grönt? Blåbär, lite krossade linfrön, ett glas färskpressad apelsinjuice? Jag har fått några glada tillrop från vänner som prövat lite mer raw food och känner sig pigga. Men om det jag skriver om maten och tandkräm och annat känns hopplöst så släpp det. En dag springer du på den där tandkrämen eller deodoranten och då köper du den. Bli inte stressad, det är inte min mening. Allt måste få komma gradvis och med lust.

Nu är det över midnatt. I morgon ska jag, som Anna kommenterade här inte alls "rensa på gifter" utan tvärtom ta emot dem och till och med omfamna dem igen. Well, well. Lisen följer med mig. Lyckliga jag som har henne som är fri att följa med. Vi kan det där nu, vi känner oss lite luttrade och jag vet vart jag är på väg. Senare i vår ska jag få komma till Vidarkliniken och jag ser mig också rensa rabatter på Gotland i vårsolen. God natt och god morgon alla vänner.