tisdag 30 mars 2010

Ahimsa

Jag skakar sakta av mig förra tisdagens katastrof. Det tar mig lite tid. Jag behöver analysera händelser ordenligt, förstå precis vad som hände och vilka känslor som tog över. Jag måste titta på dem för att kunna släppa dem. Men i dag är jag ganska mycket mig själv igen. Jag har orkat ta en promenad och suttit i värmande sol nere vid vattnet med mitt blekansikte. Nu sitter jag vid köksbordet och har musik i bakgrunden. Min låtlista "hjärta och smärta" är på. Det är mest gammal behaglig soul och så får Bob Marley alltid vara med. "No woman no cry" just nu.

Det som hände den svarta tisdagen för en vecka sedan var att jag fråntogs hoppet och modet att våga tro att jag ska bli frisk. Det är väl drygt en månad sedan jag bestämde mig för att faktiskt, innerst inne, våga tro på det. Det var mycket svårare än jag hade kunnat föreställa mig innan att känna det på djupet. Det var något jag måste erövra genom att arbeta inåt och hitta min kraft. Men jag hittade kraften, jag hittade tilliten.

Men så kom det där beskedet. Det var ju hemskt på flera sätt - själva beskedet var förstås en katastrof, men också hur det framfördes, och att det faktiskt framfördes av en person som jag aldrig träffat förut. Hon gjorde det inte på något bra sätt. Men det var inte rättvist mot henne heller.

Jag gick in i det där rummet med min tillit och kom ut bestulen på den. Jag kände mig övergiven och kanske faktiskt också dum för att jag hade vågat tro. Jag utelämnade några ord när jag beskrev det häromdagen. Det sades också "det finns ingen bot" flera gånger. Det - i kombination med "det handlar inte om år" och att inte ett enda ord blev sagt om att vi alla är olika, att jag i sammanhanget är ung och har en stark grundfysik, att jag har tagit mig upp ur ett mycket sämre läge - ja allt som handlar om att bli sedd som individ och inte statistik - fällde mig. Den samlade vetenskapen sade att jag var dömd. Tidigare har man sagt mig att "fungerar inte det här prövar vi något annat". Nu var det inte frågan om det längre. Hon kunde lika gärna säga sagt "gå hem och dö". Så uppfattade jag det. Och jag gick i fällan.

Igår fick jag en bok med titeln Kärlek, medicin och mirakel - en kirurgs erfarenheter av cancerpatienters märkliga förmåga att bota sig själva av Bernie Siegel. Jag läste förordet och sög åt mig varje ord. Så mottaglig är jag åt alla håll - och därför gäller det också att jag väljer att exponera mig för rätt saker och rätt personer. Det här var rätt sak. Han skriver just det jag känt. Det råder i dag en uppfattning om att man ska säga sanningen till cancerpatienter. Det tycker jag med. Men i sanningen finns variationer och individer och det glöms bort. Det måste ändå finnas en strävan efter att hjälpa personen under den fortsatta processen och att låta hoppet leva.

Det verkar som om de äldre läkarna har en något annan syn på det här. Min pappa, som är 74 år, och flera av hans kolleger tycker att det är upprörande att man alls talar om hur mycket tid man har kvar. Det blir i värsta fall som en självuppfyllande profetia. De talar i stället om att bygga upp patienten. Nu levereras den hårda sanningen pang bom och sedan ska kuratorerna ta hand om skärvorna. Det kan inte vara rätt. Helst vill jag ju ha en läkare, som känner mig och följer mig. Som kan se mig och se på mig att jag ser bättre eller sämre ut. Som orkar prata med mig. Jag vill inte kastas ut till en kurator som jag ska dra hela historien för när jag är på botten. De jag talat med på ASIH, som vårdar många cancersjuka i hemmen, ser också skärvorna. Det här händer inte alls bara mig, utan är tyvärr alltför vanligt har jag förstått. Man blir lämnad.

Författaren till boken jag nämnde menar att cancerpatienter behandlas annorlunda än andra patienter. När det gäller andra sjukdomar prövar man nytt, man letar sig fram, sätter in allt man kan också på gamla människor och man uppmuntrar personerna. Man berättar för hjärtinfarktpatienter - de må vara 80 år - hur de kan medverka till att bli friska genom kost och lite motion. Cancerpatienter får i stället höra "om den här behandlingen inte hjälper finns det inget vi kan göra för dig". Ingenting om vad man kan göra själv. Ingenting om psykets viktiga roll för tillfrisknande och upprätthållande.

Ändå finns det de som tillfrisknar. Och som Siegel skriver - en generations mirakel kan vara nästa generations vetenskapliga sanning! Det är ju så oerhört träffande. Man får inte ge upp. Min läkare (om jag nu hade en som kändes som "min") borde tro på mig. Siegel skriver också att han får kritik från andra läkare som säger att han "inger falska förhoppningar". Han säger i stället att om en av tio överlever en viss sjukdom tycker jag att jag ska informera alla tio om det. Alla tio kan vara just den där tionde. Jag håller med honom. Falska förhoppningar är en icke-fråga i mitt läge.

Jag har analyserat nu. Det tar mig vidare. Jag har tänkt mycket på icke-våldsprincipen, som är viktig inom yogan och som kallas Ahimsa. Det blev ett välkänt begrepp med Gandhi, som förespråkade en icke-våldslinje när Indien strävade efter självständighet från Storbritannien. Ahimsa brukar i yogan beskrivas som att vi ska sträva efter icke-våld i ord, tanke och handling. Det gäller förstås både mot oss själva och andra. Våld kan ta sig många uttryck om man börjar tänka på det. Det handlar inte alls bara om fysiskt våld. Vi har många andra sätt att våldföra oss på oss själva och varandra. Jag brukar säga att det handlar att ta hand om sig själv, att vara snäll mot sig själv och andra. Börjar man tänka på det väljer vi hela tiden hur pass bra vi gör det. Det kan också behövas ett visst mått av ansträngning i det. Det lätta är inte alltid det rätta. Hur tar vi hand om oss själva? I yogan är det enkelt att börja tänka på det bara med själva träningen. Hur ofta och på vilket sätt tränar man? För hårt? Eller är man för stressad för att hinna ta hand om sig och faktiskt göra? Men det går förstås att tillämpa på hela livet.

En annan viktig princip är Satya, som innebär att man ska tala och leva i sanning. Jag har ett starkt behov av att vara sann och tala sanning. Men numera biter jag mig i tungan oftare. Allt måste inte sägas. Det finns sanningar som är onödiga och bara gör skada. Dessutom behöver inte min sanning vara den andres sanning. Man kan också säga saker i etapper. Mitt strävan efter att "vara sann" får inte styra när det handlar om andra. Då är det ju mitt ego som styr. En tredje viktig princip är Asteya, som handlar om att vi inte ska vara giriga och stjäla från varandra. Man kan stjäla utan att vara medveten om det - och man kan bli bestulen på många sätt. Alla tre principerna hänger ihop.

Ahimsa, satya och asteya har varit i mina tankar efter det som hände. När man är med om en svår händelse, träffar någon som utmanar en, provocerar, gör oss arga och upprörda finns idén i yogan om att försöka se på situationen med tålamod. Kanske kunde personen inte bättre, kanske var han eller hon faktiskt dum - det är irrelevant egentligen. En del säger till och med att vi ska försöka betrakta personen eller händelsen som vår lärare, för att vi får syn på oss själva och hur vi reagerar. Målet är att inte bli upprörd - eller berörd - utan att kunna behålla sin kärna och stå stadigt vad som än händer. Att inte låta kraften rinna ur oss i onödan.

Det är naturligtvis skönt när man klarar det. Jag klarade inte alls det i det här. Dessutom upplever jag det också som en balansgång ibland att göra rätt - för jag kan också tycka att vi ibland har en uppgift att stå upp för varandra och säga ifrån. Om jag står upp så kan också fler ha nytta av det. Vi är flera som har känt oss övergivna. Och ni förstår vilken kraft det är i den behandlande läkarens ord när jag, som har så många omkring mig, ändå föll. Nej, jag har en uppgift att visa att man måste tro på cancerpatienter.

Vi står alla starka och faller om vartannat. Jag är på en utmanande resa, som handlar om hela livet, men skeendet är detsamma vare sig man är sjuk eller frisk. Vi jobbar på, gör vårt bästa, faller ibland, gör fel ibland och får försöka igen. Jag har lärt mig att jag ska vara mycket noga med vad jag tar in just nu. Min spontana reaktion är att släta över det som hände. Jag vill inte ägna mig åt personangrepp. Men när jag märker att det tar över mig måste jag analysera. Jag måste vara absolut sann i detta och säga rent ut att jag tycker att det är fel hur man gör och hur farligt det är att släcka någons hopp. Jag har varit lite för mesig när det gäller att säga ifrån själv. Jag ska sluta släta över. Jag måste stå upp för mig själv nu.

Till sist vill jag säga att jag faktiskt känner - och känner till - flera mirakel. Dit hör min vän Mauds kusin. Några av er har kanske läst Mauds kommentarer här. Hon har en kusin i USA som har varit mycket svårt sjuk i cancer. För fem år sedan trodde man att det var över. Jag minns Maud, när du var på väg dit och hur svårt det var. Så kom miraklet. Hon träffade en ny läkare och en ny sorts behandling sattes in. Det är säkert avgörande att hon ser på sin cancer som något övergående och betonar att hon lever - med cancer - i stället för tvärtom - alltså att hon skulle leva trots att hon har cancer. Tack Maud för att du berättade det. Det sker mirakel på olika sätt hela tiden. I morgon sätter jag på mig ismössan och styr cellgiftet till tumören. Det sägs också i den där boken att man kan. Så det ska jag pröva. Samtidigt jobbas det på en massa andra uppslag.

13 kommentarer:

  1. nu blir jag så in i h-e upprörd igen! den där människan ska inte ha med sjuka människor att göra!
    det finns ingen bot??? INGEN kan veta. man kan aldrig veta. på riktigt. till 100%.
    det man däremot vet är att "snälla" patienter ofta gör som doktorn säger, t o m går hem o dör på den utsatta tiden. det är ju fruktansvärt. våra tankar och vår inställning till saker o ting har SÅ stor kraft i våra liv.
    det är väl på tiden att läkarvetenskapen tar det till sig på allvar oxå.
    även jag känner ett mirakel. min vän i Holland, hennes mamma. hon fick beskedet 1995 att hon hade en hjärntumör. den satt så illa till o var så pass stor att de inte ville operera. de gav henne vare sig hopp om tillfrisknande eller speciellt lång tid kvar att leva.
    hon lever fortfarande. hon har med sitt leverne, och ffa livsinställning och tankens kraft lyckas krympa tumören.
    nu är ju jag inte lika förstående och förlåtande som du, men jag brukar försöka tänka såsom en klok dam sa till mig en gång:
    vi får förutsätta att alla människor i varje stund faktiskt gör sitt bästa. det bästa de kunde i just den stunden.
    ja d var väl allt för denna gången min kära Trasa.
    fortsätt på din väg, den känns så rätt. o låt ingen ta hoppet ifrån dig!
    kramar!

    SvaraRadera
  2. Hon (det känns väldigt skönt att Hon inte ens har ett förnamn!) tog ifrån dig hoppet, men så bedårande stark som du är har du sakta tagit tillbaka det. Hoppet och tilliten till att detta kommer bli bra. Och glöm aldrig bort att högra hjärnhalvan, känslan och kärleken alltid vinner över den vänsta, förnuftet. Kärleken till ditt liv och allt det vackra som du lever för och efter. Du är så makalös så att jag ryser. Ja, vi ställer oss alla upp, förr eller senare efter fall, men du, du...gör det om och om igen. Och inte nog på att du reser dig, du berikar oss dagligen med så viktiga och stärkande insikter. Jag är så tacksam för dessa. Prioritera dig själv nu, välj bara det och dem som fyller dig med positiva energier. Mr Gemzar får vara ett undantag men han hjälper dig på sitt sätt. All kärlek, Lotta

    SvaraRadera
  3. Cia sa det "en där människan ska inte ha med sjuka människor att göra!
    det finns ingen bot??? INGEN kan veta. man kan aldrig veta. på riktigt. till 100%.
    det man däremot vet är att "snälla" patienter ofta gör som doktorn säger, t o m går hem o dör på den utsatta tiden. det är ju fruktansvärt. våra tankar och vår inställning till saker o ting har SÅ stor kraft i våra liv.
    det är väl på tiden att läkarvetenskapen tar det till sig på allvar oxå."

    trist att jag kopierar rakt av men det är sanningen. Jag känner inte dig Thomasine ..men jag känner att du har änglar runt dig och att Du är stark ...det ordet kan skapa ångest också...man blir ledsen när man inte känner sig stark för att man förväntas vara det. Det är ok att bryta ihop. Jag grät i somras... Jag grät tills jag var helt tom, en läskig känsla. Jag kände ingenting bara tomhet. Det var övergående så klart. Man måste alltid dö lite för att födas på nytt. och jag blir alltid lika förundrad och uppfylld varje gång det vänder...Du är guld Thomasine och du verkar ha en hel hop med fantastiska människor runt om dig. Hoppas du kan glömma den där kvinnan. Har hon ens ngn tro överhuvudtaget ? SKITCANCER!! Skitmänniskor! Skitkrig !! ARG jag känner mig så rasande arg på människor som förstör..men så tänker jag på alla fina människor som är med dig, mig och andra. Där själen inte känner sig ensam utan istället förstådd. ibland helt ordlöst. Önskar dig en Vacker Påsk och att universum skickar dig rätt människor nu...

    SvaraRadera
  4. Imponerad av dina ord än en gång, varje gång tar du din klokhet och insikt ett steg vidare. Jag lär mig av dig! Och mirakel finns! Jag tror att du är ett! ♥

    SvaraRadera
  5. Älskade du, alltid här
    Sophie

    SvaraRadera
  6. Thomasine, det kommer alltid att finnas ett före och ett efter. Nu är det ett efter. Jag ser det så. Du är nu inne på din returresa tillbaka till livet, du har varit nere och vänt och nu kliver du steg för steg upp för den rangliga repstegen som skall ta dig tillbaka till livet. Ser du strimman av ljus? Jag ser den så tydligt, Thomasine! Ljuset finns där för dig, snart är du där med oss andra i allas vår vardag med allt vad det innebär, härda ut lite till, vi håller din hand medan du klättrar, vi stöttar din rygg och lyfter dina ben med våra tankar, vi bär dig med vår kärlek, vi ujjayiandas med dig, den segrande andningen, snart är du här med oss, var inte rädd, Thomasine, vi finns hos dig hela tiden. Alltid. Oum Shanti.

    SvaraRadera
  7. Jag satt på tunnelbanan idag och bad en bön för dig. Den löd: "Jesus. Jag ber om ditt mirakel för Thomasine. Och jag öppnar mig för ditt mirakel, för att se ditt mirakel." Jag hade inte tänkt skriva det här. Men när jag nu läser din text tänker jag att det kanske har en mening att jag tänkte just så, just idag. Kanske universum håller på att planera för en mirakelfest. Och det vi känner av nu är förberedelserna för den.

    SvaraRadera
  8. haha en mirakelfest! med alla era vackra ord kan jag lätt börja tro på det ;-)

    SvaraRadera
  9. Du säger det själv. Hennes sanning (hon den opedagogiska läkaren) är inte DIN sanning. Din sanning är inte densamma som hennes. Du ska bli frisk. Det är vetenskapligt bevisat att den som tänker positiva tankar lever 7,5 år längre än den negative. Bli ledsen, bryt ihop gråt ut din oro, men stanna inte i det negativa. Du SKA bli frisk, vi ska ha den där mirakelfesten. Du ÄR ett mirakel Thomasine.

    SvaraRadera
  10. Mirakler kommer till oss varje dag, det gäller bara att vara öppen och ta dem till sig. Jag är övertygad om att din bok är ett litet mirakel som du behövde, ett ljus när det var som mörkast. Jag brukar försöka skriva ner de små mirakel (och stora, men de brukar man upptäcka och komma ihåg i alla fall) för att inse att de faktiskt finns de dagar livet känns mörkt. Och jag kan varmt rekomendera det- för om inte annat blir man väldigt glad när man inser att de faktiskt existerar fast kanske inte alltid i så dramatisk tappning. En bok när man som bäst behöver den, ett vänligt leende, en person som tröstar när man är ledsen, en komplimang, en möjlighet listan kan göras lång för mirakler sker varenda dag. Och jag är övertygad om att när man är uppmärksam och ser de små så blir de större och större.

    SvaraRadera
  11. jessica holmgren carlson31 mars 2010 kl. 19:33

    hej thomasine jag läser din blogg varje gång och tycker du skriver så bra. Är med dig i mina tankar hela tiden. Jecca

    SvaraRadera
  12. Kära Thomasine! Den där kvinna är precis som alla andra office-dårar som bara följer regelverket på det enklaste, för dem själva, sättet. Låt inte någon sådan ta dig ner igen! Du kommer förmodligen att träffa flera sådana läkare, precis som man träffar en massa okänsliga administratörer. Det är inte de som bär sanningen! De är precis lika utsatta för saker utanför deras kontroll som alla andra. Bara dina närmaste och mest av allt, du själv, kan veta sanningen - och framförallt, påverka den. Kramar, Regina

    SvaraRadera
  13. Hej!

    Jag vill berätta helt kort om ett mirakel.

    Min pappa drabbades av cancer i tjocktarmen vid 50 års ålder. Vid genomgång av kroppen upptäcktes en spridning till lymfkörtlar och lever. Han gavs 3-6 månader att leva, och man menade att cellgifter inte skulle hjälpa honom. Han valde ändå att påbörja en behandling vilket gjorde att hans cancer inte försvann, men dock stannade. Den slutade att växa och på sina ställen utplånades den helt.

    Pappa är nyss hemkommen från en långresa i Afrika. Det är 14 år sedan han fick sitt cancerbesked. Vänta dig mirakel T, de händer hela tiden.

    /A

    SvaraRadera