Ahimsa

Jag skakar sakta av mig förra tisdagens katastrof. Det tar mig lite tid. Jag behöver analysera händelser ordenligt, förstå precis vad som hände och vilka känslor som tog över. Jag måste titta på dem för att kunna släppa dem. Men i dag är jag ganska mycket mig själv igen. Jag har orkat ta en promenad och suttit i värmande sol nere vid vattnet med mitt blekansikte. Nu sitter jag vid köksbordet och har musik i bakgrunden. Min låtlista "hjärta och smärta" är på. Det är mest gammal behaglig soul och så får Bob Marley alltid vara med. "No woman no cry" just nu.

Det som hände den svarta tisdagen för en vecka sedan var att jag fråntogs hoppet och modet att våga tro att jag ska bli frisk. Det är väl drygt en månad sedan jag bestämde mig för att faktiskt, innerst inne, våga tro på det. Det var mycket svårare än jag hade kunnat föreställa mig innan att känna det på djupet. Det var något jag måste erövra genom att arbeta inåt och hitta min kraft. Men jag hittade kraften, jag hittade tilliten.

Men så kom det där beskedet. Det var ju hemskt på flera sätt - själva beskedet var förstås en katastrof, men också hur det framfördes, och att det faktiskt framfördes av en person som jag aldrig träffat förut. Hon gjorde det inte på något bra sätt. Men det var inte rättvist mot henne heller.

Jag gick in i det där rummet med min tillit och kom ut bestulen på den. Jag kände mig övergiven och kanske faktiskt också dum för att jag hade vågat tro. Jag utelämnade några ord när jag beskrev det häromdagen. Det sades också "det finns ingen bot" flera gånger. Det - i kombination med "det handlar inte om år" och att inte ett enda ord blev sagt om att vi alla är olika, att jag i sammanhanget är ung och har en stark grundfysik, att jag har tagit mig upp ur ett mycket sämre läge - ja allt som handlar om att bli sedd som individ och inte statistik - fällde mig. Den samlade vetenskapen sade att jag var dömd. Tidigare har man sagt mig att "fungerar inte det här prövar vi något annat". Nu var det inte frågan om det längre. Hon kunde lika gärna säga sagt "gå hem och dö". Så uppfattade jag det. Och jag gick i fällan.

Igår fick jag en bok med titeln Kärlek, medicin och mirakel - en kirurgs erfarenheter av cancerpatienters märkliga förmåga att bota sig själva av Bernie Siegel. Jag läste förordet och sög åt mig varje ord. Så mottaglig är jag åt alla håll - och därför gäller det också att jag väljer att exponera mig för rätt saker och rätt personer. Det här var rätt sak. Han skriver just det jag känt. Det råder i dag en uppfattning om att man ska säga sanningen till cancerpatienter. Det tycker jag med. Men i sanningen finns variationer och individer och det glöms bort. Det måste ändå finnas en strävan efter att hjälpa personen under den fortsatta processen och att låta hoppet leva.

Det verkar som om de äldre läkarna har en något annan syn på det här. Min pappa, som är 74 år, och flera av hans kolleger tycker att det är upprörande att man alls talar om hur mycket tid man har kvar. Det blir i värsta fall som en självuppfyllande profetia. De talar i stället om att bygga upp patienten. Nu levereras den hårda sanningen pang bom och sedan ska kuratorerna ta hand om skärvorna. Det kan inte vara rätt. Helst vill jag ju ha en läkare, som känner mig och följer mig. Som kan se mig och se på mig att jag ser bättre eller sämre ut. Som orkar prata med mig. Jag vill inte kastas ut till en kurator som jag ska dra hela historien för när jag är på botten. De jag talat med på ASIH, som vårdar många cancersjuka i hemmen, ser också skärvorna. Det här händer inte alls bara mig, utan är tyvärr alltför vanligt har jag förstått. Man blir lämnad.

Författaren till boken jag nämnde menar att cancerpatienter behandlas annorlunda än andra patienter. När det gäller andra sjukdomar prövar man nytt, man letar sig fram, sätter in allt man kan också på gamla människor och man uppmuntrar personerna. Man berättar för hjärtinfarktpatienter - de må vara 80 år - hur de kan medverka till att bli friska genom kost och lite motion. Cancerpatienter får i stället höra "om den här behandlingen inte hjälper finns det inget vi kan göra för dig". Ingenting om vad man kan göra själv. Ingenting om psykets viktiga roll för tillfrisknande och upprätthållande.

Ändå finns det de som tillfrisknar. Och som Siegel skriver - en generations mirakel kan vara nästa generations vetenskapliga sanning! Det är ju så oerhört träffande. Man får inte ge upp. Min läkare (om jag nu hade en som kändes som "min") borde tro på mig. Siegel skriver också att han får kritik från andra läkare som säger att han "inger falska förhoppningar". Han säger i stället att om en av tio överlever en viss sjukdom tycker jag att jag ska informera alla tio om det. Alla tio kan vara just den där tionde. Jag håller med honom. Falska förhoppningar är en icke-fråga i mitt läge.

Jag har analyserat nu. Det tar mig vidare. Jag har tänkt mycket på icke-våldsprincipen, som är viktig inom yogan och som kallas Ahimsa. Det blev ett välkänt begrepp med Gandhi, som förespråkade en icke-våldslinje när Indien strävade efter självständighet från Storbritannien. Ahimsa brukar i yogan beskrivas som att vi ska sträva efter icke-våld i ord, tanke och handling. Det gäller förstås både mot oss själva och andra. Våld kan ta sig många uttryck om man börjar tänka på det. Det handlar inte alls bara om fysiskt våld. Vi har många andra sätt att våldföra oss på oss själva och varandra. Jag brukar säga att det handlar att ta hand om sig själv, att vara snäll mot sig själv och andra. Börjar man tänka på det väljer vi hela tiden hur pass bra vi gör det. Det kan också behövas ett visst mått av ansträngning i det. Det lätta är inte alltid det rätta. Hur tar vi hand om oss själva? I yogan är det enkelt att börja tänka på det bara med själva träningen. Hur ofta och på vilket sätt tränar man? För hårt? Eller är man för stressad för att hinna ta hand om sig och faktiskt göra? Men det går förstås att tillämpa på hela livet.

En annan viktig princip är Satya, som innebär att man ska tala och leva i sanning. Jag har ett starkt behov av att vara sann och tala sanning. Men numera biter jag mig i tungan oftare. Allt måste inte sägas. Det finns sanningar som är onödiga och bara gör skada. Dessutom behöver inte min sanning vara den andres sanning. Man kan också säga saker i etapper. Mitt strävan efter att "vara sann" får inte styra när det handlar om andra. Då är det ju mitt ego som styr. En tredje viktig princip är Asteya, som handlar om att vi inte ska vara giriga och stjäla från varandra. Man kan stjäla utan att vara medveten om det - och man kan bli bestulen på många sätt. Alla tre principerna hänger ihop.

Ahimsa, satya och asteya har varit i mina tankar efter det som hände. När man är med om en svår händelse, träffar någon som utmanar en, provocerar, gör oss arga och upprörda finns idén i yogan om att försöka se på situationen med tålamod. Kanske kunde personen inte bättre, kanske var han eller hon faktiskt dum - det är irrelevant egentligen. En del säger till och med att vi ska försöka betrakta personen eller händelsen som vår lärare, för att vi får syn på oss själva och hur vi reagerar. Målet är att inte bli upprörd - eller berörd - utan att kunna behålla sin kärna och stå stadigt vad som än händer. Att inte låta kraften rinna ur oss i onödan.

Det är naturligtvis skönt när man klarar det. Jag klarade inte alls det i det här. Dessutom upplever jag det också som en balansgång ibland att göra rätt - för jag kan också tycka att vi ibland har en uppgift att stå upp för varandra och säga ifrån. Om jag står upp så kan också fler ha nytta av det. Vi är flera som har känt oss övergivna. Och ni förstår vilken kraft det är i den behandlande läkarens ord när jag, som har så många omkring mig, ändå föll. Nej, jag har en uppgift att visa att man måste tro på cancerpatienter.

Vi står alla starka och faller om vartannat. Jag är på en utmanande resa, som handlar om hela livet, men skeendet är detsamma vare sig man är sjuk eller frisk. Vi jobbar på, gör vårt bästa, faller ibland, gör fel ibland och får försöka igen. Jag har lärt mig att jag ska vara mycket noga med vad jag tar in just nu. Min spontana reaktion är att släta över det som hände. Jag vill inte ägna mig åt personangrepp. Men när jag märker att det tar över mig måste jag analysera. Jag måste vara absolut sann i detta och säga rent ut att jag tycker att det är fel hur man gör och hur farligt det är att släcka någons hopp. Jag har varit lite för mesig när det gäller att säga ifrån själv. Jag ska sluta släta över. Jag måste stå upp för mig själv nu.

Till sist vill jag säga att jag faktiskt känner - och känner till - flera mirakel. Dit hör min vän Mauds kusin. Några av er har kanske läst Mauds kommentarer här. Hon har en kusin i USA som har varit mycket svårt sjuk i cancer. För fem år sedan trodde man att det var över. Jag minns Maud, när du var på väg dit och hur svårt det var. Så kom miraklet. Hon träffade en ny läkare och en ny sorts behandling sattes in. Det är säkert avgörande att hon ser på sin cancer som något övergående och betonar att hon lever - med cancer - i stället för tvärtom - alltså att hon skulle leva trots att hon har cancer. Tack Maud för att du berättade det. Det sker mirakel på olika sätt hela tiden. I morgon sätter jag på mig ismössan och styr cellgiftet till tumören. Det sägs också i den där boken att man kan. Så det ska jag pröva. Samtidigt jobbas det på en massa andra uppslag.