onsdag 17 februari 2010

Det är jag som måste styra

För första gången sedan jag blev sjuk känner jag nu att jag har tagit kommandot över min sjukdom. Det är vilovecka från behandlingen och den kom verkligen som en gåva. Jag återhämtar mig, äter upp mig lite från mina 48 (!) kilo och har fått livskraften och styrningen tillbaka. Jag har ont i magen men jag är med. I dag har jag varit på läkarbesök på Radiumhemmet. Lisen och Cajine var också med. Men den här gången var jag där på riktigt och kunde själv vara den som pratade och faktiskt diskuterade med doktorn. Så var det inte sist. Då var jag så nedgången, ledsen och liten och ville inte alls vara där. I dag var jag mig själv och vuxen.

Doktor Maria är bra. Jag litar på henne och vi pratade om fortsättningen, om och när det kan bli aktuellt med strålning och kom överens om hur vi ska gå vidare just nu. Det blev precis som jag ville. Från början var tanken att jag skulle ta cellgiftstabletter morgon och kväll, utöver cellgiftet som jag får intravenöst en gång i veckan. Men eftersom jag har mått så illa, och kräkts så mycket, så har vi väntat. Nu var frågan om vi skulle lägga till tabletterna nästa vecka. Jag har känt mig tveksam. Dels för att det har visat sig så tydligt att jag reagerar negativt på i princip alla mediciner och mår illa, dels för att jag blir så oerhört påverkad av den traditionella behandlingen. Jag vet inte om jag klarar mycket mer. Från onsdag, när jag får cellgiftet, till lördag kväll är jag i princip helt utslagen. Då är också livskraften borta. Jag tror inte att jag kommer kunna ta mig igenom det här om jag inte får ha min livsgnista med mig, och ha några dagar när jag kan komma igen.

Maria höll med mig. Hon poängterade vikten av att jag orkar och tyckte att jag såg väldigt mycket bättre ut nu än sist. Hon sa till och med att det var storartat, utifrån mitt utgångsläge. Det var skönt att höra. Hon tyckte inte att vi ska riskera det, utan i stället köra en omgång till som hittills. Mina blodvärden är också så pass dåliga nu och tabletterna riskerar att påverka benmärgen ännu mer och därmed dra ner blodvärdena ytterligare. Det blir för mycket.

Det känns bra. Jag är med och bestämmer och arbetar samtidigt på mitt sätt. Det kom också fram att det trots allt finns en förändring i levern hos mig. Den är liten, och man vet inte ens om det är en tumör. Det måste undersökas vidare med ultraljud. Jag blev först ganska chockad av det. Men nu tar jag in det i resten. Jag har en stor jäkla tumör, kanske finns det något litet i levern också, men jag vet inte om det förändrar så mycket. Jag ska fortsätta på den väg jag har bestämt mig för och arbeta mig igenom det här. Nu är jag fri i en vecka och nästa onsdag börjar en ny omgång med tre onsdagar med cellgifter. Efter det blir det dags för ultraljud och datortomografi för att se om behandlingen - och för mig också allt annat jag gör - har haft effekt. Det är det som spelar roll.

9 kommentarer:

  1. jag blir så himla glad av att läsa om dina senaste dagar.
    det ÄR du som styr nu.
    heja dig!!
    kramar!!

    SvaraRadera
  2. Thomasine, allra finaste. Nu blir det så där igen, när orden inte räcker, när jag inte vet vad jag ska säga, men att jag samtidigt vill, vill, vill säga något.
    Något som muntrar upp, så att dina mungipor åker upp en smula. Så att endorfinerna snurrar runt i din 48 kilo "tunga" kropp. Men så blir det så där tomt och sorgset. och oroligt.
    Så fick jag plötsligt en bild av dig i huvudet. Vi är på Gröna Lund, vi åker berg-och-dal-banan. Du håller hårt i stången, som håller fast oss i sättet. Håret flyger. Alltid när jag tänker på dig, så flyger ditt blonda lockiga hår i vinden, som om du alltid har med dig en vindmaskin...
    och du skrattar och skriker på samma gång. och vi åker upp och ner i dalarna. Ner är liksom mest kittligt i magen, och upp är kittligt för man oroar sig,samtidigt som man ser fram emot vad som komma skall.
    Och livet är ju så där berg-och-dalbanigt. Man kan väl inte och ska väl inte, kämpa emot. Man kan skrika och skratta på samma gång. men om man inte har dalarna, har man nog svårt att känna av och värdesätta topparna.
    Ungefär som man lärde sig på sina första yogalektioner att inte blunda och sluta andas när nån ställning var jobbig. Utan just, se på allt med öppna ögon och framför allt vara där.
    Du är där nu, men tänk, om man nu ska välja en årstid att bli sjuk på - så valde du rätt. Vi som masar runt i snömodden - längtar också bort och ifrån. men i morse när jag var ute med Pino, så sjöng fåglarna. Då kände jag att vi är på rätt väg. Du är på rätt väg. Vi har bara den här vintern att genomlida oss igenom, sen kommer våren. Då kommer solen, ännu mera fåglar som kvittrar och först blommar snödroppen, sen maskrosen och så svisch sitter vi i nytan och dricker kaffe. Och du med den största medaljen som skådats på ditt bröst. Du klarade det. Du vann. För du är bäst. Puss

    SvaraRadera
  3. Hej, hittade din blogg genom en slump. Jag får alltid tårar i ögonen när jag läser. Du kommer att fixa det här, du är stark. Kram Marie J

    SvaraRadera
  4. Jag håller med doktor Maria, storartat, hela du är storartad! Det är verkligen ett jävla skit som har drabbat dig men nu är det så här det är.

    Jag är helt övertygad om att du gör alldeles rätt och att det är fantastiskt att du själv har tagit kommandot. För oss som har varit med hela tiden och sett dig från dag 1 fram till nu så är det en enorm skillnad. Det känns som om du är full av kraft och att livet finns där.

    Att du sedan mår dåligt de där dagarna mellan onsdag söndag är ju inte du - Det är Kemoterapin. (Bättre ord än gift känner jag) Kemoterapin verkar MED DIG, inte mot dig, mot de stackars vilsna cellerna. Det är klart att du ska vara rädd om de fria dagarna där du
    hämtar kraft. Du gör ditt och den gör sitt.

    Sedan gör doktor Maria sitt, dina syrror gör sitt, Ma och Pa gör sitt, dina vänner gör sitt, dina bloggläsare gör sitt, bloggkommentatorerna gör sitt, maten gör sitt, tillskotten gör sitt etc. Helt enkelt teamwork - Lite som "Nobody is perfect but a team can be"

    Jag längtar efter dig och tycker det är ett djävla skit att jag är så lång borta fysikt även om jag vet att du ändå inte orkar med att varken träffa eller tala i telefon så mycket.
    Det är bra, du ska vara rädd om kraften och hushålla med den just nu.

    Finns här
    Sophie

    SvaraRadera
  5. jaa, sophie, du har så rätt, alla gör verkligen sitt o ni här gör verkligen ert med era fina kommentarer. jag håller i mig i berg- och dalbanan karin, o jag sitter här o ler o tänker på våren o kaffe ;-) puss alla

    SvaraRadera
  6. 100000000miljoner cyber kramar och kärlek till dig i din kamp från mig,(en av Erikas vänner) som inte träffat dig än men som följer din resa i din fantastiskt välskrivna blogg!!
    Du har ett så varmt, fint språk!
    ooooooooooooooooooooooommmmmmmmm!
    Kia

    SvaraRadera
  7. tänker på dig,
    underbart att läsa din blog!
    saknar våra fina samtal vi hade förr...
    peace
    /mikael

    SvaraRadera
  8. Thomasine - dina texter och din inställning inspirerar. Har sneglat lite på OS och hittills imponerats mest av de utövare som har rest sig efter ordentliga kraschlandningar. I jämförelse så tar du en guldmedalj varje dag. Kämpa på - hejar på dig hela tiden!

    SvaraRadera
  9. Återigen blir jag imponerad över ditt mod och din styrka. Tack för att du är så gränslöst generös och delar med dig av din svåra kamp!
    Jag ser dig på Gotland, i din yogalokal, och minns de härliga morgnarna med dina förträffliga justeringar som gör att resten av dagen blir till en fröjd. Kan du inte berätta lite om ditt Gotland?
    kram,
    Lovisa

    SvaraRadera