fredag 8 januari 2010

kraften kommer och går

Jag har haft några svåra dagar och min kraft rann av mig. Men nu har jag genomgått flera obehagliga ingrepp och här är jag nu, jag sitter upp och vill säga hej med några rader.

I dag gjordes biopsin på tumören (eller inflammationen om man vill tro på att de ställt fel diagnos). Det gjordes på KS av en väldigt fin doktor och pappa var dessutom med. Det var som en gastroskopi, men jag fick lugnande så det gick bra. Det var skönt att det gjordes före helgen. Nu ska provet analyseras och om några dagar vet vi mer om vad det är för en otäcking som sitter i mig.

Igår fick jag en så kallad portacat, eller port, inopererad under huden strax under nyckelbenet. Det är som en liten dosa med en slang som sätts in i en större ven i halsen. I dosan kan man sedan sätta en nål och så förs alla mediciner in den vägen i stället. På det sättet slipper man hålla på och sticka i ytliga blodkärl i handen eller armen. Jag minns när Cassandra tog bort sin port förra sommaren. Man blir lite framåtböjd av den, vill skydda sig lite, och när den var borta kände hon sig friare. Alla bakåtböjningar i yogan som jag snart ska göra igen kommer att bli en utmaning för mig med den här porten.

Annars har jag haft problem med illamående och doktorerna har prövat sig fram med medicineringen. Många människor är vad jag förstår känsliga för morfin och då gäller det att dosen blir precis sådan att den bara tar bort smärtan. Då mår man inte illa. Men är man känslig så blir minsta överdosering jobbig och man blir illamående. Jag fick ett morfinplåster häromdagen som gjorde mig riktigt sjuk. Koncentrationen var alldeles för hög och jag fick hallucinationer och mådde fruktansvärt illa. Efter ett dygn krävde jag att få ta bort det. Jag har aldrig kräkts så mycket i hela mitt liv och halsen var sönderfrätt av all magsyra. Under nästa dygn fick jag i stället små mängder genom injektion och då började det bli lite bättre. Men bara att sätta en nål på mig, efter dagar av dåligt vätskeintag, är en stor apparat där det krävs flera sköterskor varje gång. Venerna rullar och huden är seg, säger dem. Igår kallades smärtkliniken in för att hjälpa till. Så nu har jag fått en doseringspump, som går hela tiden och bara ger ifrån sig en liten, liten mängd morfin. Den jämna koncentrationen gör både att jag slipper smärttopparna och att illamåendet minskar. Vi håller fortfarande på att hitta rätt dos men jag mår i alla fall mycket bättre. När illamåendet kommer över mig tar jag min TENS-apparat och ger mig själv ström i handen i tio minuter och hittills har jag hållit mig ända sedan igår eftermiddag. När smärtan tar över får jag en liten extra dos morfin.

Alla ingrepp är jobbiga. Att vara riktigt sjuk och vara på sjukhus är skrämmande och obehagligt på alla sätt. Jag är maktlös, helt utlämnad åt andra. Ibland försöker jag ta små beslut, säga små nej, för att känna att jag fortfarande finns. Nej, jag kan inte dricka de där näringsdryckerna som smakar kemi och sötningsmedel. Nej, jag vill inte ha en slang i halsen längre, nej jag vill inte ha det här morfinplåstret. Alla är snälla här och på alla undersökningar jag åker, de gör verkligen sitt allra bästa, men många är stressade och har för mycket att göra. Det är tydligt på avdelningen.

Jag har känt mig liten och rädd och kraften var som bortblåst. Jag har inte orkat prata, knappt kunnat röra mig. Samtidigt har jag haft mina egna ord i huvudet om att det är livsfarligt att tycka synd om sig. Inte hårt menat mot mig själv. I mitt fall är det faktiskt det. Om jag ger upp så kommer det inte att gå. Jag har också upprepat Sophies ord "jag helar mig själv" som ett mantra med mitt tillägg "och jag krymper tumören". Jag säger det ofta. Min familj kommer hit och sitter hos mig ofta och det är skönt. Mer besök än så orkar jag inte nu. Igår kväll tog Cajine mig med till Gotland och vår strand där. Vi reste dit och det fortsatte jag med under natten. Jag försöker känna hur jag är på stranden i Vändburg, hur jag sitter i den varma bilen på den lilla skogsvägen och ser havet öppna sig vid Austre och hur jag går nere vid Hoburgen. Om jag ska tänka på en plats där jag helst vill vara så är det där, på mitt Gotland. I dag, nu, orkade jag gå in på mejlen och möttes av alla snälla meddelanden och alla kommentarer på bloggen. Då lyfts jag också. Här är jag och där finns alla ni som ser mig och vet att jag finns. Tack. Jag klarar det inte ensam men jag har er, många, fina underbara vänner och familj. Tack.

16 kommentarer:

  1. Vad synd att du reagerar på morfinet på det sättet. Det skulle kanske vara lättare om du skulle vara som jag som blev manisk och allt var så fint:)Kram
    -sari-

    SvaraRadera
  2. Du är det finaste jag vet, jag har inget annat att säga än just det. Jag gråter stora tårar. Men inte för att jag just nu tycker synd om, utan för att det är så vackert med all kärlek och allt mod.

    Jag tror att det är livsviktigt att du gör dessa små val du beskriver. Att du bestämmer. Bestämmer hur du vill ha det. Jag tror att det kommer att bli ännu bättre när du slipper illamåendet. Alla vet hur det är att må illa, all kraft försvinner.

    Tänk på hur mycket kraft som finns i dig och hur mycket kraft du ger! Tänk att det finns så många människor som faktiskt gör sin yoga bara för att de har fått den från dig! Jag vet hur det är att ligga på golvet i Navasana, lycklig över att passet gick bra, att det äntligen är slut och bara vänta på att du ska komma och lägga dina händer på huvudet. Stryka över rynkan i pannan och fortsätta till nästa "patient" Det finns ingen annan, som jag vet, som gör just så.
    Nu är det din tur, med mina och andras händer strykandes över din panna.

    Medan vi stryker dig över pannan så kan du fortsätta att vara på Gotland, ditt Gotland. Det är där många av oss ser dig. Stark och fri som gör goda Latte till "11-kaffet"

    Nu går solen ner över Hoburgen, rakt ner i havet och i morgon är en ny dag, Love Sophie

    SvaraRadera
  3. Ohh, Thomasine, du är stark och seg - precis som alla andra kvinnor i familjen! Och du kommer att klara det bra. Fortsätt tänka goda tankar, så tänker vi på dig.
    Agneta (+ Gunilla och Helena, liksom Rolf och Karin och Miriam)

    SvaraRadera
  4. Åh, så härligt att ha dig här igen! Ljus&Kärlek i massor!

    SvaraRadera
  5. Kära Thomasine, jag är här med dig, varje dag, varje stund, du yogar med mig, du badar med mig, du sitter i solen på Ashwem beach, äter gott på la Plage du är med och det är jag glad för. Kommer du ihåg Martha, den vackra lilla flickan på Ashwem, hon kommer ihåg dig och hälsar sååååååå mycket.
    Vi är många här som tänker och skickar kraft Thomasine.
    Jag ringer i klockorna i templet för dig. Gudarna är med,
    kärlek maria

    SvaraRadera
  6. åh va skönt o se att du är tillbaka!
    men jag måste säga att jag inte håller m dig helt. man måste få tycka synd om sig lite granna ibland!
    kanske kan du ta en stund varje dag. en bestämd stund. typ trasans ömkansstund eller nåt. en kvart. en halvtimme. eller en timme. vad som behövs.där du SKA vara liten, ömklig, ledsen o så.
    jag tror på det. inte tränga undan nåt, men inte heller fastna i det.
    för jag är alldeles övertygad om att du behöver d oxå. o kanske kan d vara lättare att hålla undan d om d är lite tillåtet. ibland. när du bestämmer.
    o den där eländiga grejen som envisas m att sitta därinne. vad d än är. den har inte en chans! inte mot alla oss!

    snart är du i värmen på gotland igen.
    kramar

    SvaraRadera
  7. ni är fantastiska o inte kloka så snälla! nu sitter jag uppe o äter en vit rostis med sjukhusost o tycker det är jättegott o tänker på er o känner mig alldeles varm. puss

    SvaraRadera
  8. ja i sommar är du på ditt Gotland igen o hoppar över alla stein toern ;)

    SvaraRadera
  9. du är tillbaka! Du SKA komma tillbaka. kram

    SvaraRadera
  10. Jag är så glad att läsa att du mår lite bättre idag!
    Fokus på ljusa tankar är helande. Vad underbart att du kan framkalla bilderna där du vill vara. Det är en gåva. Har du testat att tugga på ingefära? Mot illamåendet menar jag. Kram

    SvaraRadera
  11. du helar dig själv och tumören krymper! Heja dig, kram

    SvaraRadera
  12. Lilla Stumpan !

    Vad skönt att höra din röst igen. För det är faktsikt så att när jag läser dina ord hör jag din röst och då blir jag glad. Förstår verkligen att du har haft några fruktansvärt jobbiga dagar och kan man njuta av en sjukhussmörgås med torr herrgård eller något du måste du helt enkelt må mycket bättre.

    Fantastiskt att höra om Gotland. Jag som aldrig varit där har bestämt mig för att åka dit och yoga hos dig.

    Kramar en masse
    Gunilla runt hörnet

    SvaraRadera
  13. Thomasine! Det är så skönt när du är tillbaka här igen skall du veta.
    Och jag tror på din kloka väninna Cia´s goda råd om en liten ömkansstund om dagen. Det måste vara ok att få vara liten och ledsen för att kanalisera bort det för att sedan bli stark igen. Men inte på kvällen, för man sover inte så bra om man har tårar kvar.
    Många tankar och mycket värme till dig.
    Lotta

    SvaraRadera
  14. Thomasine, all kärlek, all styrka till dig, när jag yogar tänker jag på dig.//siv

    SvaraRadera
  15. Älskade fina goda Thomasin!

    Du finns varje dag positivt i mina tankar.....
    PS Lavendelspray från Loccitane är underbart att spraya på lakana.........mums!
    Massor av kramar från mej
    Mimi

    SvaraRadera