söndag 24 januari 2010

Just do

Det är lite tjatigt ibland faktiskt. Det är liksom samma sak hela tiden. Ett steg framåt - och så två tillbaka. Eller tvärtom. Men som en klok vän skrev till mig i morse så är det ju det där dagliga som gör jobbet. Hon gjorde en jämförelse med yogan och skrev att jag skulle tänka att mitt tillfrisknande är som med yogan. Man yogar och tycker inte att det händer något, att man står stilla. Men så plötsligt händer det något och man upptäcker att man visst har utvecklats. Och det är för att man har stått där och harvat och gjort jobbet. Det är sant. Pattabhi Jois, ashtangayogans fader, sade "do your practice and all is coming". Det ligger så mycket i det. Gör, bara gör det du ska. Och det jag ska nu är väl mest att försöka vila och hela mig så gott det går inför behandlingen. Det är det som är min yoga nu. Några yogaröresler kan jag knappast göra i mitt läge. Jag är för trött, för svag och bunden vid en medicinpump. Men jag satt en liten stund och andades på golvet i morse och jag sträcker lite på mig här och där.

Den här bloggen är också ett resultat av att jag inte kan göra min yoga som jag är van vid. När jag kom in på sjukhuset och hade fått beskedet, hade ont och blev illamående så visste jag inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Jag är van att yoga i princip två timmar varje dag och utöver det har jag varit mycket rörlig också i mitt arbete som yogalärare och massageterapeut. Att plötsligt bli fullproppad med mediciner och inte alls kunna röra sig är en enorm förändring. Då kom Pia och hade gjort i ordning bloggen, och jag blev en riktig bloggare på nolltid. Jag tror att det var min räddning.

Förr skrev jag alltid för mig själv men det har förändrats på senare år och det har med yogan att göra. Jag brukar säga att jag har tappat orden. Jag upplever och bearbetar känslor rent fysiskt numera. Jag tar mig igenom saker genom att göra min yoga. Det har inte känts som något negativt, utan bara som den enda vägen på sistone. Nu har jag redan förut konstaterat att det kanske egentligen inte räckte. Jag behöver uppenbarligen uttrycka mig på fler sätt för att vara en hel person. Det är verkligen en lärdom jag har dragit av min sjukdom.

Nu väntar jag mest på behandlingen och försöker äta upp mig inför den. Jag försöker också förbereda mig genom att förstå hur den kommer att påverka mig fysiskt. Jag får näringsdropp på nätterna, för att jag säkert ska få i mig den näring jag behöver varje dag och inte gå ner mer i vikt. Det känns tryggt. Jag är lite orolig, lite nervös, men också nöjd med att det snart är dags, eftersom det ovissa ändå är värre än det man känner. Tack för i dag. Namasté.

8 kommentarer:

  1. Jag är så imponerad av dig Thomasine. Du har en inställning som är så rätt, och du delar med dig av ditt liv och din kamp på ett fantastiskt sätt. Trots allt det onda är du stark och positiv - och det är vägen framåt. Min Camilla fick bröstcancer förra året. En enorm chock för oss båda, med en veckas mörker och de allra svartaste tankar. Accelererande förtvivlan. Men sen bestämde vi oss för att göra precis tvärtom. Bara positiva tankar, bara glädje över livet och framtiden. Bara positiv energi. Det är ju ganska självklart egentligen: den negativa energin leder ingen vart medan de positiva tankarna ger kraft. Den erfarne läkaren på KS sa: "Ni skulle bara veta hur mycket inställningen betyder. Fortsätt så och ni kommer att fixa det här". För C har allt gått så bra det kan gå, och vi går vidare i livet med ett jobbigt år bakom oss men med massor av nya berikande erfarenheter och lärdomar. Den viktigaste är nog just tron, eller övertygelsen, om tankens kraft. Thomasine, det var länge sedan vi sågs men du har på något sätt alltid funnits nära. Nu börjar du snart behandlingen och jag stöttar dig med all kraft jag kan uppbåda. Du helar dig själv, men kanske kan en liten stråle positiv engerig från Vaxholm hjälpa på vägen. Och så en helt annan sak: Jo, vi flyttar till Skåne om några år. Ett nytt liv väntar. Och visst ska vi ses där! Kan jag kanske till och med locka över dig att hålla yogakurser hos oss? Sov gott nu.

    SvaraRadera
  2. Tack Thomasine! Håll ut! Trägen vinner! Kramar

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Vi har aldrig träffats och jag vet inte vem du är. Men jag har hittat hit på lite kringelkrokar som det ofta är i bloggvärlden. Det var så skönt det du skrev om att det faktiskt är en öppen blogg, så man inte känner sig som en tjuvläsare :)
    Efter min yoga på morgonen brukar jag tänka på människor jag vill skicka lite extra energi till. Människor som har det svårt eller trassligt. Jag tänker på dig nu också. Fast vi inte träffats så berör dina ord mig och jag tycker du har en fin inställning till livet och det som drabbat dig. Att du är duktig på att uttrycka dig med ord. Allt gott och massor av energi och goda tankar från och med nu från Örebro! Kram

    SvaraRadera
  4. Johan,
    Tack! Jag visste ju inte alls det. Det du skriver ger mig kraft och ork att försöka göra precis så, som ni gjorde. Det var alldeles för länge sedan vi sågs men det känns verkligen så - vi är ändå nära vänner ju. Vad roligt att höra om Skåne också. Det låter som ett mycket bra liv att börja på för er. Tack igen och mina hälsningar till camilla också.

    SvaraRadera
  5. Thomasine!
    Jag följer din blogg och skickar dagligen varma tankar till dig. Hoppas du läst mitt tidigare mail till dig.
    Kramar och massor av energi,Du är stark!!!

    SvaraRadera
  6. Nu ses vi om några timmar! jag längtar efter det
    Sophie

    SvaraRadera
  7. Varför har mina kommentarer alltid en "papperskorg" brevid sig?
    Vill du slänga dem ha,ha puss puss

    SvaraRadera
  8. allas har en papperskorg bredvid sig hos mig. puss god natt, fantastiskt skönt att du snart är här.

    SvaraRadera