måndag 11 januari 2010

En fin dag

Jag sitter i sängen och äter en god pirog från Sattva. Solen har lyst utanför fönstret och Sophie och Lisen har varit här och tagit hand om mig så väl. Snart kom också Pia och Karin och Lill-frank och lyste upp ännu mer. Vi har pratat så fint och skönt och gråtit lite och jag har kunnat äta något då och då och fått sköna händer på min onda kropp. Innan Sophie gick fick jag också reiki healing av henne, så att jag blev alldeles varm under hennes händer. Jag är glad och stärkt av att hon kom upp. Vi har pratat om alla systrarnas dröm, om att vi egentligen alla ville bli läkare men att ingen blev det. Cajine har nog släppt det för länge sedan men för oss andra har det legat kvar och vi är ju alla läkare på hemmaplan, bland dem vi känner. Sophie allra mest tror jag. Hon är husläkaren. Men jag har faktiskt släppt nu, i och med den här upplevelsen. Jag vill fortsätta att vara alternativ doktor. På en ny klinik.

Smärtkliniken med den vänliga, kvinnliga smärtdoktorn och den manliga sjuksköterskan har varit här och ökat dosen i min medicinpump och dessutom ordnat så att jag kan ge mig själv en liten extra dos när det behövs. Då slipper jag vänta på personalen, som ibland har så mycket att göra och inte hinner komma på ett tag. Vid sådana tillfällen kan smärtan hinna öka så att det blir riktigt illa. Nu kan jag i stället parera själv med en liten dos i god tid. Jag lär mig sakta. Det gäller att göra precis tvärtemot min instinkt att stå ut och stå emot eftersom en högre smärttopp är svårare att få bukt med.

Två nya doktorer har varit här. Innan de kom var jag trött bara vid tanken på att behöva säga allt igen. Men de var inlästa och förtroendeingivande. De tog bort kortisonet, för det blir inte bra för den fortsatta behandlingen och i synnerhet inte inför en eventuell operation. Det gör mig inget, tvärtom. Jag är ändå rädd för kortison i längden (nu suckar nurse Erika lite, visst? Jag är jobbigt skeptisk till medicin ibland. Morfinet behöver jag ju får man säga).

Jag har sagt att jag måste få komma hem nu. Det är det viktigaste. Och nyss fick jag veta att en remiss är skriven till SAH - den sjukhusanslutna hemsjukvården här - och att de förhoppningsvis kan ta över mig redan i morgon. Jag får gå hem med dropp och medicinpump och allt, men sådant kan de på SAH. De kan allt man kan här på kliniken.

Allt går i cirklar. Erika jobbade på SAH på S:t Göran förut. Hon hade patienter i mitt hus flera gånger. Det hände att hon kunde titta förbi i samband med ett besök. Vi pratade mycket om hennes arbete och om alla unga människor hon träffade som var allvarligt sjuka. Nu är det jag. Allt kan alltid vara just jag, just en av oss.

Svaret på analysen av det vävnadsprov som togs på KS i fredags dröjer minst en vecka, tror man nu. På onsdag ska Radiumhemmet själva diskutera mitt fall och på torsdag ska jag få veta hur deras fortsatta plan ser ut (i den mån det går att säga innan de sett svaren från biopsin). Jag hoppas att jag får komma på ett första läkarbesök till Radiumhemmet nästa vecka och att behandlingen sätter igång snart därefter. Fram tills dess får jag vara hemma. Det gör mig just nu ingenting att jag ska ha dropp och annat och kommer att vara bunden vid hemmet. Det är något helt annat att vara bunden vid sängen här. Jag älskar mitt hem. Det har varit en fin dag. Mycket bra har hänt.

6 kommentarer:

  1. Ditt ljusa vackra hem kommer göra dig gott så jag hoppas du får komma hem i morgon som du skriver. Vad fint du skrev i går. Det är sant att i svåra situationer börjar man våga ta tag i sanningen. Och det helar. Försöka möta och släppa sorgen och smärtan. Så enkelt det låter men det är ju så svårt. I dag var en härligt solig dag - det såg du säkert genom fönstret. Och det säljs tulpaner i blomsteraffärerna. Våren kommer så sakta smygande. Och ljuset... Nu ska jag skicka lite tankar till dig innan jag somnar. Kram

    SvaraRadera
  2. så glad jag blir när någon klok människa tog bort kortisonet! jag bet mig i tungan o höll koll på fingrarna när jag såg att de satt in dig på kortison. detta HEMSKA rävgift. nu fick jag säga det :) ännu gladare blir jag av att du låter nu piggare för andra dagen i rad!
    hejja dig!
    kram!

    SvaraRadera
  3. Hej och godmorgon,

    det här låter jättebra. Din fina lägenhet! Som sångarmake har jag också ett ont öga till kortison hur gott det än kan göra ibland. Skönt att slippa. Sen är det väl belagt att allas välmående är omvänt proportionellt mot avståndet till Kronobergsparken.

    Allt gott som kan skickas genom den vinterdisiga stockholmsluften går från Klarakvarteren åt ditt håll idag. Jan Janonius skickar en särskild kram. Vi tänker på dig.

    Svante

    SvaraRadera
  4. hej o god förmiddag vänner. nu blir det hemgång i morgon visar det sig. det blir också bra. jag sitter och tittar ut över diset och tar emot allt ni skickar. tack mina kära vänner! jag har ätit frukost o ska snart våga mig på lunch också. jag har jordgubbar o kiwi här. o massor av vackra tulpaner. stor lycka.

    SvaraRadera
  5. Hej och god eftermiddag,

    Har just kommit åter efter en god och trevlig lunch med min dotter Teresa. Vi pratade mycket om glädjande tilldragelser framöver - jag ska bli morfar för första gången och Teresas lillsyrra Jenny ska gifta sig i juni. Vi pratade också om dig och den situation som du befinner dig i just nu. När jag beskrev hur jag såg på dig när vi arbetade tillsammans nämnde jag John Bauers trollgubbar som stod i storskogen runt den lilla prinsessan med lika långt hår som du har.
    Du hade en sådan härlig utstrålning - hoppas att du orkar behålla den.

    Jan Janonius

    SvaraRadera
  6. Hej Kära Thomasine!
    Som vanligt är det fantastiskt att få läsa dig. Roligt att höra om Socalito. Har alltid funderat på var du funnit detta spanskklingande namn! Lustigt att det var just i Spanien. Du kämpar så duktigt och jag kan se ditt ljus. Tack för att du delar med dig. Underbart att du får komma hem i några dagar nu, och att du själv kan styra din smärtlindring. SAH är fantastiska, det kommer att bli skönt för dig i ditt fina hem.
    Kärleken ja: Jag fick vänta i många år, precis som du. När min fina son blev till var jag nästan 40 år och relationen till den blivande fadern helt ny men också stark, han är min allra bästa vän idag. Kärleken kommer till dig också, det är så!
    Sänder dig energi och kraft från ett vinterdisigt Arlanda.
    Kramar Anne

    SvaraRadera