tisdag 29 december 2009

Här är jag ju

Jag känner mig nästan som mig själv igen. Jag har varit hemma hos mig. Nu är jag tillbaka på sjukhuset men å vilken skillnad.

Erika och Pale hämtade mig och jag fick krama mitt gudbarn Astrid på vägen och även lill-Eskil sträckte sig till att ge mig en liten hand och ett generat leende. Familjen hade först passerat Pia och hämtat mat som hon än en gång lagat åt mig. Så Erika och jag åt Pias hemlagade rotfruktssoppa med fetaost och honungsstekta valnötter i mitt kök. Köket, som ju faktiskt är på plats igen efter de sju veckorna med vattenskadan. Ja, hela hemmet stod där och såg fint och välstädat ut. Jag hade städat bort allt byggdamm till förra helgen, när Cassandra kom. Det kändes precis som det ska och jag tvättade lite, skrotade runt och jag fick vila på soffan, dricka kaffe och äta lussebulle och mums-mums. Det var nog första på kanske femton år.

Erika och jag har varit kompisar sedan första klass. Jag fick ett skolfoto av Astrid, Erikas dotter, i julklapp. Hon går i ettan och jag har bilden vid min säng här. Det är som att se Erika första dagen i skolan. Erika och Mia, som redan var kompisar från dagis, var de två jag såg mest den dagen. Tuffa och söta, tyckte jag och ville få höra dit. Det fick jag snart. Vad blir det - 35 år har vi varit kompisar vi tre. Fler flickor kom snart till under åren som följde så det finns en hel liten grupp av flickor som har blivit vuxna kvinnor ihop. I dag är vi personer med ganska olika liv, vilket gör att vi i perioder inte ses eller hörs som man kunde önska. Inte minst jag har varit väldigt upptagen med mitt yogaliv, som för med sig så udda tider. Yogamänniskor umgås kring yogan, vi äter frukost efter den tidiga morgonyogan eller klassen och sedan blir det inte så mycket mer socialt till vardags om man ska hinna jobba med annat också. Fredagkvällarna är fria, men jag har varit för trött för länge för att orka med så mycket då heller. Jobbar man då också söndag morgon och eftermiddag finns det nästan ingen tid att umgås. Det är fel. Och det är för svårt att vara helt ensam med en yoga shala i längden. Jag ska ändra på det. När saker som detta händer så blir det så tydligt vad som är rätt och fel. För första gången på länge har jag haft så många ordentliga, sanna, öppna samtal med mina fina vänner.

När Erika hade gått kom Cajine hem till mig. Då yogade jag. Bara jag ställer mig på mattan och börjar andas är min lycka gjord. Jag var inte så nervös över hur det skulle kännas, för jag har kunnat yoga även de sista två månaderna, och det har i princip varit då jag mått bra och inte haft ont på hela dygnet. Men sedan dess har jag trots allt fått ett svårt besked och legat i sängen och fått massor av morfin. Men det gick. Jag gjorde fem solhälsningar A och B, jag gjorde några sittande rörelser och jag låg på klossar och Cajine fick dra i mina armar. Och så gjorde jag bryggor. JO, det är sant, jag kunde och jag skrattade. Jag gjorde också hela avslutningen, som är så bra för immunförsvaret. Någon hade sagt till Sophie i dag är "hon är ju en yogi och yogan är självläkande". Det är så sant.

En till viktig sak sades till mig i dag. Jag pratade med I, som kallar sig medial guide. Hon gav mig en massa goda råd om maten och sist sa hon. "Glöm inte att se dig själv som frisk och som en som sprider ljus." Det gjorde underverk. Precis som det gör underverk att ni alla öser ljus och kärlek och omtanke över mig. Jag är helt överväldigad av det och helt övertygad om att det för mig framåt.

Väl tillbaka på sjukhuset hade Pia varit här och levererat vegetarisk lasagne. Med sallad och dressing i separata burkar. Pia, pia hur gör du, det är så gott och jag uppskattar det enormt. I kväll var jag för första gången på länge dessutom riktigt hungrig när jag kom tillbaka. Jag har varit rädd för att äta sista tiden också innan jag kom till sjukhuset. Det har bara gjort ont och varit äckligt och jag har inte ens haft något kök att laga ordentlig mat i heller. Nu är viktnedgången avstannad tack vare dig Pia! Och Anna och Emma måste jag lägga till - som hade varit här med en hel ask underbart goda hemmagjorda chokladbiskvier. Jag har redan ätit två.

Det blir inget Indien den 12 februari-10 april 2010. Men jag tror att det ska bli Indien i februari 2011. Och jag tror att det ska bli Burgsvik i sommar igen. Jag vill vara där och jag vill ha yoga på Solkusten igen. Dit siktar jag. Så i morgon ska jag gå hem igen. Rutger hämtar mig klockan tolv och kör hem mig :-)

14 kommentarer:

  1. Så bra! Jag villl också påminna dig om "glädjepunkten" som Eva N lärde oss om. Den sitter precis ovanför "bröstklyftan" (kan ju variera med hängigheten på densamma!) Gnugga och känn att det strålar ner i kroppen. Där är glädjen! Den behöver gnuggas, av er alla som läser här!
    Varje morgon och varje kväll och lite däremellan.

    Puss

    SvaraRadera
  2. Älskade Thomasine,
    Folkeryds vaniljbullar i sommar, det blir härligt!!

    SvaraRadera
  3. Kära Thomasine,
    Har precis läst din blogg, jag har aldrig följt en blogg eller så, men nu känns det som en ära att få följa med dig på din resa.
    Så mycket fina minnen den väkte, Du och Karin på Skåningens uteservering fnissandes och så härliga, jag minns inte vilken sommar men det sitter så starkt i mitt minne.
    Yoga på, och kom gärna ner till Natalia snart så vi får Kramas, jag kan skjutsa dig fram och tillbaka!!!!!!

    SvaraRadera
  4. Kjære Thomasine, så godt å lese at du har vært hjemme. Det var sikkert deilig! Du vet at jeg tenker på deg og følger deg her i bloggen. Selv om det er kaldt og snø her nå, sender jeg så mange gode, varme tanker jeg bare kan og jeg håper de kommer fram der du der!

    Kusje, Siri

    SvaraRadera
  5. JA Thomasine
    Burgsvik i sommar!
    Jag kommer med husvagnen. Den är riktigt yogapimpad ska du tro.
    Du är så stark när man läser dina ord får man energi. Jag skickar dig energi i mitt ljus.
    Stor stor kram till dig!

    SvaraRadera
  6. hej sötnos! vad härligt att du var hemma idag! Du låter så styrkt! Jag träffade Pia ikväll, på middag hos Anne. Varma kramar, Anna-Pi

    SvaraRadera
  7. Härligt att höra! Välkommen tillbaka :)

    SvaraRadera
  8. läste om din dag den 29:de igen. det gjorde mig så himla glad!
    heja dig!!!

    SvaraRadera
  9. Kära söta Thomasine! Min fina vackra kloka, knäppa kompis! Är det 35 år?. Du skriver så vackert! Det var så skönt att se dig hemma igen. Du började "krokryggig" men när jag gick stod du stolt upprätt! Vad härligt att se dig skratta igen!
    Jag älskar ditt lilla kök. Det luktar så gott!
    Jag tyckte också soppan var så fantastisk god...du kan du fina Pia!
    Har du verkligen inte ätit mums mums på så länge? Skandal vill jag säga!
    Puss darling...Jag älskar dig med :)
    Erika

    SvaraRadera
  10. Då bokar jag strax rum på panget! Annica

    SvaraRadera
  11. Jaaa, så bra ropar mitt hjärta & tar glädjeskutt. Ser fram mot Mysore 2011...

    SvaraRadera
  12. Kära Vännen !

    Det är så fantastiskt att höra att du mår lite bättre. Nu måste jag verkligen göra några solhälsningar, det var så länge sedan. Det är som du säger - jobbet och sådant tar så mycket tid att annat värdefullt kommer i skymundan. Nu tycker både Pauline och Fanny att jag är för mycket tjock i magen så jag ska träna idag.

    Thomasine, vi har snart känt varann i 13 år och varje gång vi hörs eller ses slutar det med ett leende på mina läppar. Du är bäst !

    Kramar
    Gunilla

    SvaraRadera
  13. Thomasine,det du skriver om att få ihop livet,när man håller på med yoga,tränar tidiga morgnar och kanske har klasser på kvällen...
    Jag tänker oxå jättemycket på det,särskilt när man lever ensam är det viktigt att se till att det finns plats för vänner och annat oxå.
    Du skriver underbart fint.
    Gott nytt år!
    Kram
    Marika

    SvaraRadera
  14. Sitter och läser ikapp i din blogg som Ann har gjort mig uppmärksam på. När du nämnde Erika och Mia slungades jag tillbaka de där 35 åren. Tillbaka till Djursholm och barndomen. Jag har så många bilder lagrade i minnet. Bilder som jag inte vet finns där, men som plötsligen kommer fram när något jag hör eller läser gör dem aktuella på nytt.
    Tack för att du delar med dig av din svåra situation på ett så öppet och naturligt sätt. Jag har dig i mina tankar nu och försöker sända kraft och styrka utan att ha en aning om hur det egentligen går till. Men jag försöker i alla fall.

    Olof.

    SvaraRadera