Ny mellandag

Jag tar sats och gör ett nytt försök att ta mig härifrån i dag. Jag behöver det, säger doktor R och jag håller med henne. Det händer inget med tumören de här dagarna, säger hon (jo, vi krymper den ju, ni hjälper mig med det) men hon menar att den inte blir värre. Men det är väldigt påfrestande mentalt att vänta. Jag tycker om henne. Hon har kajalsvarta, vänliga ögon och ett leende som ger uppmuntran. I morse fick jag en sådan där overklighetskänsla igen. Vad i helvete gör jag här? Det är ju inte klokt. Jag är frisk. Jag behöver se mig själv som frisk. Men det är lätt att bli hospitaliserad. Det går fort som fan. Usch, ut i världen och livet. Hem och göra några solhälsningar.