onsdag 30 december 2009

Sista mellandagen mittemellan

Det finns bra dagar och så finns det lite sämre dagar. Som ändå kan bli bättre framåt kvällen. Jag översköljdes av ångest i morse och när jag väl kom hem till mig igen mådde jag bara illa, så kommer huvudvärken och sedan kräks jag. Så jag lade mig och sov i min egen säng. Det var skönt, så väldigt mycket skönare än att sova i den smala sjukhussängen där man får ligga alldeles stilla för att inte ramla ur. Strax kom Louise med - ni gissar det redan - mat från Pia & Daniels kök. Louise låg bredvid mig och underhöll mig med lite prat och fick mig att slappna av alldeles. Det är tyst och skönt i mitt sovrum mot gården. Med tiden kunde jag faktiskt äta lite och göra min yoga igen. Jag rör mig överlag bättre hemma. Igår gick jag som en blandning av krokig gammal tant med böjd rygg och gammal alkoholist som har tappat känseln under fötterna så att de blir "runda under fötterna" och går med böjda ben. Innan Erika lämnade mig igår frågade hon om jag tänkt på hur jag rört mig sista timmen. Och då kände jag att jag var normal igen.

På ronden i dag berättade doktor R att det inte är så som jag trott, att jag flyttas över till Huddinge direkt efter konferensen den 5 januari, utan att tanken nu är att jag ska bli utskriven härifrån så fort jag orkar. Sedan kommer jag att bli kallad till Radiumhemmet eller Huddinge, beroende på hur man lägger upp behandlingen. Jag har haft 5 januari som ett datum att klara av och sedan trodde jag att det skulle börja. Det har ju känts - och varit - lite långt redan dit, eftersom jul och nyår kom emellan. Men det kommer alltså att ta längre tid. Det var därför jag fick ångest och började må illa. Men jag förstår att det är bättre för mig att vara hemma och vänta och jag förstår att jag kommer att vänta mycket framöver. Kanske drabbades jag av ångest också över att jag ska tillbaka till mitt liv och inget har hänt. Jag ska bara gå runt och behöva säga "jag har cancer". Usch. Men jag har ju det, och ni vet ju det, och det är väl knappast heller så att jag kommer att fungera precis som vanligt och springa runt och träffa nya människor och säga "jag har cancer".

Nu är jag tillbaka på avdelningen och har vågat mig på lite frukt. Här på rummet låg en fin tunika till mig från fina Gunilla och familjen. En så härlig present, jag ska bli lite nyårssnygg i morgon. Och kanske, kanske ska jag pröva att sova hemma i morgon natt. Det är tryggt att sova här men mitt liv är hemma. Det kan ju vara idé att börja det nya året hemma i stället för på sjukhus.

8 kommentarer:

  1. Du är bra du, jag förstår (tror jag men säker inte) att det är ett helvete att vänta. Vi väntar ju med dig och har också hängt upp en massa saker på den 5:e. Jag tror dock att doktor R, hette hon så? har alldeles rätt,det är bra att vara hemma och du mår bättre av det i längden. Tiden är lång men också bara ett "ögonblink" Tålamod, håll tillbaka ångesten, var snäll mot den och klappa den lite på huvudet när den kommer. Det är inte konstigt att den visar sig!
    Var där du är. Sov gott. Sophie

    SvaraRadera
  2. Det där med Cancer är ju en annan sak. Det är så lätt att man blir synonym med sin sjukdom. Cancer har hamrats in i oss, vi ser överallt, och ja, det är viktigt och rätt att det talas om men du har en tumör i magen och du är Thomasine, inte hon med cancer
    S igen

    SvaraRadera
  3. Jag håller med Sophie. Du behöver inte alltid vara stor och stark. Du får ha ångest Thomasine! Jag hoppas den kan lämna dig ifred i natt bara!
    Sov gott kompis...jag och alla dina vänner är med dig!

    SvaraRadera
  4. Du skriver superfint, tack för att du delar med dig du modiga!

    SvaraRadera
  5. Det var Erika alltså....jag ovan

    SvaraRadera
  6. de har så rätt. du är Thomasine! glöm aldrig det.
    o ångesten, rädslan o ledsenheten måste få komma ut o fram ibland annars lagrar du den bara någonstans.
    man kan ju som bekant inte alltid vara stor o stark..
    hoppas du får en lugn natt m god sömn o vackra drömmar!

    SvaraRadera
  7. Kära Fina Thomasine!

    Jag har aldrig följt en blogg eller så, men det är en ära att följa dig på din resa.
    Du skriver så fint och din innerlighet är så stark.
    Hoppas du kommer ner till Natalia snart, jag hämtar och lämnar dig gärna, när du vill!
    Krmar och Ljus
    Anna-Karin

    SvaraRadera
  8. Jag har hört så mycket gott om dig och velat åka till Karlaby för att vara med på din sommaryoga, men annat har kommit emellan. Jag hittade till din blogg via AnnaYoga och blev mycket berörd av att läsa dina inlägg. Jag önskar dig all lycka och glädje och tror starkt på ditt tillfrisknande. Om Shanti/ Jessi

    SvaraRadera