Sista mellandagen mittemellan

Det finns bra dagar och så finns det lite sämre dagar. Som ändå kan bli bättre framåt kvällen. Jag översköljdes av ångest i morse och när jag väl kom hem till mig igen mådde jag bara illa, så kommer huvudvärken och sedan kräks jag. Så jag lade mig och sov i min egen säng. Det var skönt, så väldigt mycket skönare än att sova i den smala sjukhussängen där man får ligga alldeles stilla för att inte ramla ur. Strax kom Louise med - ni gissar det redan - mat från Pia & Daniels kök. Louise låg bredvid mig och underhöll mig med lite prat och fick mig att slappna av alldeles. Det är tyst och skönt i mitt sovrum mot gården. Med tiden kunde jag faktiskt äta lite och göra min yoga igen. Jag rör mig överlag bättre hemma. Igår gick jag som en blandning av krokig gammal tant med böjd rygg och gammal alkoholist som har tappat känseln under fötterna så att de blir "runda under fötterna" och går med böjda ben. Innan Erika lämnade mig igår frågade hon om jag tänkt på hur jag rört mig sista timmen. Och då kände jag att jag var normal igen.

På ronden i dag berättade doktor R att det inte är så som jag trott, att jag flyttas över till Huddinge direkt efter konferensen den 5 januari, utan att tanken nu är att jag ska bli utskriven härifrån så fort jag orkar. Sedan kommer jag att bli kallad till Radiumhemmet eller Huddinge, beroende på hur man lägger upp behandlingen. Jag har haft 5 januari som ett datum att klara av och sedan trodde jag att det skulle börja. Det har ju känts - och varit - lite långt redan dit, eftersom jul och nyår kom emellan. Men det kommer alltså att ta längre tid. Det var därför jag fick ångest och började må illa. Men jag förstår att det är bättre för mig att vara hemma och vänta och jag förstår att jag kommer att vänta mycket framöver. Kanske drabbades jag av ångest också över att jag ska tillbaka till mitt liv och inget har hänt. Jag ska bara gå runt och behöva säga "jag har cancer". Usch. Men jag har ju det, och ni vet ju det, och det är väl knappast heller så att jag kommer att fungera precis som vanligt och springa runt och träffa nya människor och säga "jag har cancer".

Nu är jag tillbaka på avdelningen och har vågat mig på lite frukt. Här på rummet låg en fin tunika till mig från fina Gunilla och familjen. En så härlig present, jag ska bli lite nyårssnygg i morgon. Och kanske, kanske ska jag pröva att sova hemma i morgon natt. Det är tryggt att sova här men mitt liv är hemma. Det kan ju vara idé att börja det nya året hemma i stället för på sjukhus.