Här är jag ju

Jag känner mig nästan som mig själv igen. Jag har varit hemma hos mig. Nu är jag tillbaka på sjukhuset men å vilken skillnad.

Erika och Pale hämtade mig och jag fick krama mitt gudbarn Astrid på vägen och även lill-Eskil sträckte sig till att ge mig en liten hand och ett generat leende. Familjen hade först passerat Pia och hämtat mat som hon än en gång lagat åt mig. Så Erika och jag åt Pias hemlagade rotfruktssoppa med fetaost och honungsstekta valnötter i mitt kök. Köket, som ju faktiskt är på plats igen efter de sju veckorna med vattenskadan. Ja, hela hemmet stod där och såg fint och välstädat ut. Jag hade städat bort allt byggdamm till förra helgen, när Cassandra kom. Det kändes precis som det ska och jag tvättade lite, skrotade runt och jag fick vila på soffan, dricka kaffe och äta lussebulle och mums-mums. Det var nog första på kanske femton år.

Erika och jag har varit kompisar sedan första klass. Jag fick ett skolfoto av Astrid, Erikas dotter, i julklapp. Hon går i ettan och jag har bilden vid min säng här. Det är som att se Erika första dagen i skolan. Erika och Mia, som redan var kompisar från dagis, var de två jag såg mest den dagen. Tuffa och söta, tyckte jag och ville få höra dit. Det fick jag snart. Vad blir det - 35 år har vi varit kompisar vi tre. Fler flickor kom snart till under åren som följde så det finns en hel liten grupp av flickor som har blivit vuxna kvinnor ihop. I dag är vi personer med ganska olika liv, vilket gör att vi i perioder inte ses eller hörs som man kunde önska. Inte minst jag har varit väldigt upptagen med mitt yogaliv, som för med sig så udda tider. Yogamänniskor umgås kring yogan, vi äter frukost efter den tidiga morgonyogan eller klassen och sedan blir det inte så mycket mer socialt till vardags om man ska hinna jobba med annat också. Fredagkvällarna är fria, men jag har varit för trött för länge för att orka med så mycket då heller. Jobbar man då också söndag morgon och eftermiddag finns det nästan ingen tid att umgås. Det är fel. Och det är för svårt att vara helt ensam med en yoga shala i längden. Jag ska ändra på det. När saker som detta händer så blir det så tydligt vad som är rätt och fel. För första gången på länge har jag haft så många ordentliga, sanna, öppna samtal med mina fina vänner.

När Erika hade gått kom Cajine hem till mig. Då yogade jag. Bara jag ställer mig på mattan och börjar andas är min lycka gjord. Jag var inte så nervös över hur det skulle kännas, för jag har kunnat yoga även de sista två månaderna, och det har i princip varit då jag mått bra och inte haft ont på hela dygnet. Men sedan dess har jag trots allt fått ett svårt besked och legat i sängen och fått massor av morfin. Men det gick. Jag gjorde fem solhälsningar A och B, jag gjorde några sittande rörelser och jag låg på klossar och Cajine fick dra i mina armar. Och så gjorde jag bryggor. JO, det är sant, jag kunde och jag skrattade. Jag gjorde också hela avslutningen, som är så bra för immunförsvaret. Någon hade sagt till Sophie i dag är "hon är ju en yogi och yogan är självläkande". Det är så sant.

En till viktig sak sades till mig i dag. Jag pratade med I, som kallar sig medial guide. Hon gav mig en massa goda råd om maten och sist sa hon. "Glöm inte att se dig själv som frisk och som en som sprider ljus." Det gjorde underverk. Precis som det gör underverk att ni alla öser ljus och kärlek och omtanke över mig. Jag är helt överväldigad av det och helt övertygad om att det för mig framåt.

Väl tillbaka på sjukhuset hade Pia varit här och levererat vegetarisk lasagne. Med sallad och dressing i separata burkar. Pia, pia hur gör du, det är så gott och jag uppskattar det enormt. I kväll var jag för första gången på länge dessutom riktigt hungrig när jag kom tillbaka. Jag har varit rädd för att äta sista tiden också innan jag kom till sjukhuset. Det har bara gjort ont och varit äckligt och jag har inte ens haft något kök att laga ordentlig mat i heller. Nu är viktnedgången avstannad tack vare dig Pia! Och Anna och Emma måste jag lägga till - som hade varit här med en hel ask underbart goda hemmagjorda chokladbiskvier. Jag har redan ätit två.

Det blir inget Indien den 12 februari-10 april 2010. Men jag tror att det ska bli Indien i februari 2011. Och jag tror att det ska bli Burgsvik i sommar igen. Jag vill vara där och jag vill ha yoga på Solkusten igen. Dit siktar jag. Så i morgon ska jag gå hem igen. Rutger hämtar mig klockan tolv och kör hem mig :-)