Fortfarande i stan, men ändå

Jag har inte åkt än, och jag borde packa och bära, men jag måste berätta först. Goda nyheter tycker jag att man ska skynda att dela med sig av.

I dag ringde Åke. Ni som varit med ett tag vet vem jag menar - han är kirurg och min hjälte. När Radiumhemmet släppte mig i mars, och i princip sa bye bye you're dying, steg Åke fram och lyfte upp mig igen.

Och i dag ringde Åke. Jag har väntat på det, men jag visste att han var upptagen med en kongress. Han hade tittat på mina bilder och var inte så lycklig över röntgensvaret, som han uttryckte det. Så är det ju. Men, sa Åke, "det har hållits en stor pancreas-kongress i Stockholm nu i dagarna, och där pratade man om ett nytt preparat, som kanske kan bli ett alternativ till Gemzar." Tänk va. Det är ett cellgift, som jag förstod det och det är testat i USA. Åke visste inte så mycket om det, sa han, och det gör man inte heller på Radiumhemmet. Men han skulle ta reda på mera och se om vi kan pröva det på mig. Under tiden tyckte han att jag skulle ha det skönt på Gotland ett tag. Om vi ska pröva något nytt måste jag vara i god form. Å Åke, han är så bra. Och mänsklig. Han betonade också att han inte tycker att det är försvarbart att ge något som är så giftigt om man inte vet att det gör nytta. Han förstår på riktigt hur vidrigt det är att bli förgiftad.

Det här är allt jag vet. När jag får veta mer berättar jag förstås. Men det påminner om det faktum att forskningen pågår hela tiden och att det plötsligt kan komma något nytt. Som Åke sa sist - "du ska se till att hålla i dig. Plötsligt kanske jag läser i mina forskningsrapporter om något nytt, som faktiskt kan rädda dig". Så mycket lovade han inte alls i dag, men tanken är bra att hålla i för alla oss som är sjuka. Det som betraktas som mirakel i dag kan vara en självklarhet några år senare. Vem vet. Vi ska hålla i oss vänner.

Åke är ännu en gång min hjälte. Två gånger är ett mönster. Efter besöken på Radiumhemmet känner jag mig dödsdömd. När jag har pratat med Åke tror jag att jag ska överleva. Det är som natt och dag.

När vi hade lagt på åkte jag på ännu en behandling hos amerikanska Terri Kosmicki, som arbetar med självläkningstekniker. I dag skedde ett genombrott där också, tror jag. Jag är övertygad om att hon har hjälpt mig. Terri kommer regelbundet till ett fint litet ställe där de arbetar med olika kroppsterapier, som heter CarrierCarrier (hemsidan heter också så). Det drivs av paret Pernilla och John Carrier. Pernilla är den kinesiolog jag var hos häromdagen. John och jag gick en massageutbildning tillsammans och han jobbar framförallt med massage, också för gravida, som han till och med kan hjälpa att sätta igång naturligt om de går över tiden. Världen är liten och jag är väldigt glad över att jag hamnade hos dem, efter att någon rekommenderat Terri till Sophie. Terri, Pernilla och John har hjälpt mig på ett fint sätt de här dagarna.

Sommaren kunde inte ha börjat bättre utifrån det läge jag befinner mig i. Jag är full av ny energi och kroppen arbetar vidare på egen hand efter all stödjande behandling och självläkningsteknikerna. Dessutom finns det en plan också efter augusti, om det inte sker mirakel på Gotland. Om jag behöver det så finns Åke och hans idéer. Allt blir som det ska. Nu kan jag åka med lugn i hjärtat.