lördag 29 maj 2010

Tillsammans är viktigast

Det var en tuff omgång. Nu har det vänt. Jag har haft min älskade bonusdotter Cassandra här i dag. Det gör mig lycklig. De döende cellerna gör fortfarande lite ont, lungorna känns, men i sinnet är jag lättare. Jag har lyssnat på era uppmuntrande ord.

Förra veckan var min svåger Pär med om en otäck motorcykelolycka. Jag väntade lite med att berätta om det. Jag ville ge honom tid att landa själv. Vad är det som händer med oss alla, kan man tänka. Pär skadade sig väldigt i huvudet och i ena benet. Huden på stora delar av huvudet - skalpen - revs upp. Det krävdes 30 centimeters stygn. Det var en hemsk syn, hans huvud och en väldigt orolig situation för alla. Jack, som är 5 år, berättade för oss andra att pappa hade ett hål i huvudet. Men han fick ingen hjärnskada. Han fick ingen allvarlig skada på ryggraden. Nu har han genomgått en stor knäoperation med korsband, ledband, brosktransplantation och rensning av benbitar. Det kommer krävas en omfattande och långvarig rehabilitering. Men han hade faktiskt tur. I dag har sjukgymnasten varit där och hjälpt honom upp med ett gåbord. Det är viktigt att man får hjälp med övningar och med att veta hur mycket man ska försöka röra sig och träna - trots att det gör riktigt ont. Det är ofta en rädsla man måste övervinna. Läkaren och sjukgymnasten säger att han kommer att kunna motionera med tiden. Heja dig Pärra. Nu är faran över. Jack hade frågat i dag hur länge hålet ska sitta där under. Men det är borta nu.

Det slog mig igen då, efter Pärs olycka, hur livet är. Här går jag omkring och är sjuk månad efter månad. Alla är så engagerade i mitt. Plötsligt händer något annat - och så förändras livet. Vad som helst kan hända när som helst. Så är det. Vi vet ingenting. Vi har egentligen bara i dag. I dag kan innefatta planer på vad vi ska göra i framtiden och jag vill gärna tänka framåt. Men det enda vi har med säkerhet är nuet. Än en gång kom en smäll, som påminde om det. Jag skrev nyligen att man som sjuk kanske blir lite bättre på att vara här och nu. Men jag vet inte. Jag är medveten om mitt eget tillstånd i varje sekund. Jag åker berg- och dalbana hela tiden. Men på något sätt är det här varandet i nuet kanske begränsat till mig själv.

När det smäller till omkring mig, när det är andra som är med om något farligt eller obehagligt, vaknar jag upp på ett annat sätt. Det bränner till. Och den första tanken är alltid att vi måste vara tillsammans. Stor längtan efter alla jag älskar. Det enda viktiga.

Så fort det går, så fort inte smärta eller sorg tar över alldeles, är det bäst att passa på med allt man vill. I morgon bitti ska jag försöka ta mig till yogan.

4 kommentarer:

  1. Det tråkigaste på Gotland är alla MC...Vi har Lelleträffen i juni, Jag avskyr MC, det förstör den vackra harmoni som finns här...beklagar att han gjorde sig illa men försök förmå honom sluta med motorcykel.

    SvaraRadera
  2. vad glad jag blir över att du har kravlat dig upp ur värsta svackan igen. du är, återigen, beundransvärd!
    o du har så rätt. det enda vi har är nuet. d är ju bara så svårt att komma ihåg det ibland, hmmm.. ganska ofta :)
    kramar!

    SvaraRadera
  3. Tillsammans - det är det som är det viktiga. Och att vi inser det även om vi inte råkar ut för olyckor eller sjukdomar. Men det är svårare att hålla i minnet då. Stackars din svåger Pär. Men tur att det inte blev "värre". Kram till er alla, tur ändå att ni har varandra.

    SvaraRadera
  4. Ja tacksam för varje sekund man har här i livet. Tack för att du kom idag...trodde jag aldrig, helt magiskt att du orkade och du såg helt underbart strålande ut. Vilken kraft! stor kram camilla

    SvaraRadera