fredag 28 maj 2010

De stora sakerna tar tid

Jag ser en vacker fredagskväll utanför fönstret. Jag har fått syrener och pioner så jag är med lite därute. Här inne har det annars varit tunga skyar sista dagarna. Kroppen var trött redan före behandlingen, jag började till och med kräkas bara av tanken på att åka dit. Efteråt har jag haft mer ont i magen än vanligt - vilket säkert är bra. Celler som dör sväller och gör ont, som doktor Mikaela säger. Jag har gråtit mycket över hela situationen och känt mig less. Det är ett ord jag aldrig använt förut. Nu passar det mycket bra. Jag är less. Jag har lite ont i lungorna också, när jag andas in djupa andetag. Mikaela har lyssnat och det verkar som om jag har irriterade lungsäckar. Det är än en gång slemhinnorna som gör sig påminda, påverkade. Det ska förhoppningsvis gå över av sig själv. Kroppen - och hela jag - är trött. Det där med tandläkaren fungerade bra några gånger, men nu höll det inte längre. Jag blir så innerligt ledsen över vad kroppen måste utsättas för. Det är som att spruta in maskindiskmedel i mig och jag låter det ske, tänker jag ibland. Jag vet, jag vet att det är för att jag ska bli av med den här helvetes jävla skitcancern, men jag kan inte låta bli att känna att jag förråder min kropp.

Cajine följde med mig i onsdags, trots att hon själv hade varit där på måndagen. För mig var det förstås underbart. Jag delade rum, och ismössemaskin, med en ung kvinna, som var inne för behandling en andra omgång. Där låg vi med filtar uppdragna till öronen i sommarvärmen, båda med långa hår som stack ut ur kapten zoom-mössan. Hon hade blivit av med en cancer för ett och ett halvt år sedan och nu fått metastaser på nytt ställe. Då vill man också gråta. Denna cancer. Men hon var stark den här unga kvinnan. Det enda var att hon kunde sakna någon att prata med, någon som förstod själva cancern, sa hon. "Vad skönt att ni har varandra". Det har vi verkligen. Fast det hade vi ändå, redan innan. Det räckte så. Några saker måste man kanske uppleva. Som sorgen över cellgifterna. Det som så påtagligt blir ett gift när det är ens egen kropp som ska ta emot det. Och som det här med att inte ha aptit. Det är väl bara att äta ändå, kan man tro, tills man är där.

Det är många som säger till mig att de aldrig kan förstå vad jag går igenom, men att de ändå vill ge mig kraft. Det är ödmjukt och vänligt. Jag tror att de flesta faktiskt kan förstå ganska väl genom att lyssna, försöka sätta sig in i situationen och känna empati. Däremot kan vi ju aldrig uppleva någon annans känslor helt och fullt och det är ju känslan som sliter och drar och kan föra oss till platser vi aldrig föreställt oss.

Men jag har väldigt många människor omkring mig som förstår var jag är och hjälper mig. Bara jag är tyst här några dagar så är ni genast flera som känner in var jag är. Några av er fortsätter att skicka snälla kommentarer fast jag inget skriver. När jag är ledsen och har ont drar jag mig undan, orkar inte prata i telefon och avböjer också besök. Jag har inget att säga, jag måste bara ta mig igenom det. Men några kommer ändå. Både igår kväll och i dag sattes plötsligt en nyckel i låset och in kom först en Lisen och sedan en Cajine. Mina vänner sätter godsaker utanför dörren. Jag är alltid otroligt väl omhändertagen och det är - och förblir - en ynnest för mig. Det har gått så lång tid och ändå håller ni i.

Det kom faktiskt ett väldigt positivt besked i dag. Gotland och Visby lasarett har sagt ja till att behandla mig i sommar. Det var en stor lättnad, även om jag kände det på mig. En annan sak är att jag helst inte vill ha så mycket behandling i sommar alls. Jag vill ha en paus. Nu vet jag vad det betyder, det som bland andra kirurgen Åke sade - "du ska ta så mycket gemzar som du bara orkar." Nu är jag mitt i det jävliga, tuffa, det alla har pratat om. Efter tretton gånger är jag trött, less, slut. Men det är som det ska vara. Det är ingen lek att krympa en stor pancreastumör.

I början ville jag aldrig säga min tumör, när jag skulle berätta något om den. Numera gör jag det. Sedan jag bestämde mig för att försöka få tumören att gå med på min plan om hur den ska dra sig tillbaka så är den min tumör. Den har gett mig sitt budskap och den är med på att släppa. Men det tar tid och det gör ont för både tumören och mig. De stora sakerna tar alltid tid att mogna. Så plötsligt är de klara. Det är vad jag ska hålla i nu.

Sist av allt vill jag säga grattis till min moster Jecca, 65 år i dag. Puss moster.

14 kommentarer:

  1. Håll i, håll ut Thomasine. Mina tankar går till dig och jag skickar ljus och helande kraft till dig nu och framgent/monica

    SvaraRadera
  2. Thomasine!
    Jag vill göra en jämförelse.
    Under mina år som jag tränat yoga har jag ibland hamnat i ett läge då utvecklingen går bakåt. Jag känner mig stel, allt går trögt och orken tryter. Då brukar jag vara på väg att ge upp, rulla ihop mattan och gå hem. Men så bestämmer jag mig för att fortsätta ändå. Orka passet ut.
    Så plötsligt, efter ett par veckor av sega, oinspirerande pass infinner sig ett nytt flow. Jag har kommit ut på andra sidan och jag känner mig starkare och smidigare än någonsin. Jag har fått min belöning.
    Så mina uppmuntrande ord till dig idag är; ge inte upp! Acceptera motståndet. Kämpa på! Och jag håller mina tummar för att du får en sjuhelsikes belöning snart!!
    varma kramar,
    Lovisa

    SvaraRadera
  3. Vilken absurd situation egentligen med att ta gemzaret i sin kropp, som man normalt vill väl(och du lite mer än de flesta får jag en känsla av:). Tanken om att förråda sin kropp låter ju helt logisk i mina öron, men en vacker dag när din tumör är väck, kommer även din kropp att förstå det som ditt intellekt tvingas förstå; det tar kål på skitcancern! Men du har verkligen all rätt att vara less! Bra att du kan välja Gotland så du inte blir bunden till Radiumhemmet, det var verkligen bra nyheter. Skickar all min energi till dig, tänker på dig. ooooooooooom

    SvaraRadera
  4. Du är en stor krigare!!! Fortsätt kämpa för det goda i ditt liv, fortsätt leta kraft... Jag beundrar din styrka och beslutsamhet som lyser igenom även när du är less.
    Kärlek och ljus!
    Helén v-ås

    SvaraRadera
  5. Här är det regntunga skyar, regn och åska som drar förbi mina fönster. Jag vet hur läget är hos dig ungefär och jag har förstått sedan ett par dagar.

    Det är svårt det här med att kommentera, det är liksom en avvägning, hur ska vi (ja- vi) tackla det här just nu, i detta ögonblick? Det är en utmaning att bara läsa dig, och en än större utmaning att dessutom vara nära. (Även om jag är alldeles för djävla långt ifrån för att sätta en nyckel i din dörr)

    Ja, 13 gånger med chemoterapi är mycket, det är lång tid för kroppen att ta emot ett sällsynt obehagligt gift som också sägs vara bra för dig. Men 13 gånger är också en kort tid.

    13 gånger är, tror jag, 17 veckors behandling, dvs ca 4 månader och 1 vecka. Du föddes den 15 juni 1967, dvs för 515 månader sedan plus några dagar. Jag som är född 1961 har alltså levt i 586 månader i morgon. Av dessa 586 månader så har dessa sista, sedan december varit de allra värsta i mitt liv.

    Visst har jag liksom du trott att uppbrutna förhållanden, barnlösa år, olycklig kärlek, taskig ekonomi är jobbigt och svårt men idag -Nej, det är bara så livet ser ut.

    Och vet du, så tänker jag fortfarande, det är så här livet ser ut. Nu har jag 2 av 3 systrar som inte är friska eller friskförklarade, och en massa annat skit men fortfarande - det är så här livet ser ut. Det enda val vi har är att kämpa vidare. I bröderna Lejonhjärta så tror jag att Jonathan säger till Skorpan att - "Man måste våga, annars är man bara en liten lort"

    Du vågar verkligen, du har vågat sedan dag 1, så modig och duktig, (fast duktig är ett dumt ord)

    Du vågar möta det som är svårt, och du ramlar ner i hålen och du tar dig upp igen fast det är skrämmande,mörkt och svårt.

    Det var roligt att Visby sagt ja till i sommar, även om du inte har någon lust just nu och inte ens orkar med de sista 2 veckorna av denna period. Men det är ändå bar för du har i alla fall valet att sätta dig i din lilla bil och köra till Visby för en timme och sedan hem igen till Sudret.

    Jag finns alltid här och respekterar alla dina beslut. Bla, bla, bla vad långt och dravligt det blev

    All kärlek från Kristianstad till Stockholm

    SvaraRadera
  6. Å soffis, det var fint du hade räknat ut. det är verkligen kort tid i det stora hela. o visst är det som du säger. det är helt enkelt livet alltihop. just nu är vi i en väldigt speciell fas, får man säga. men nån mening måste den ha.

    o ni andra säger detsamma. det är bara att fortsätta. o med tiden kommer något annat, man kämpar sig ur motståndet, som du så träffande säger om yogan Lovisa. man tror att man står stilla men under hela den perioden pågår det saker. sen mognar det. klart. på ett eller annat sätt. det tar tid. tack o god natt ni fina.

    SvaraRadera
  7. Thomasine,
    det känns konstigt att skriva det här till dig, som jag bara har träffat en enda gång hemma hos Louise. Jag minns middagen mycket väl, du hade en alldeles speciell närvaro och jag var glad att få möta dig. Någon vecka senare berättade Louise att du var sjuk.
    Efter en tid fick jag höra att du hade en blogg. Sen dess har jag varje dag gått in på din sida och tittat om du skrivit något. Fast vi bara har träffats en gång är du i dag viktig en del av min vardag. Kan man säga liv?
    Det du skriver betyder mycket för mig. Jag har funderat över sjukdom och (ibland bristande) sjukvård, över betydelsen av hopp, över hur viktiga orden är, över yoga, vänskap och ynnesten av att ha systrar!
    Många gånger kommer jag på mig själv att referera till något du har skrivit. Jag tänker vidare på tankar som du har initierat. Jag hör mig själv uttala ord som är dina. Jag får styrka av dina insikter och din kraft. Jag tror faktiskt att jag blir lite klokare tack vare dig.
    Tack!
    Cecilia

    SvaraRadera
  8. Å Cecilia,
    jag var ju så glad över att få träffa dig den där kvällen. Det känns fantastiskt att höra att du har följt min resa. Stort tack för det och för dina otroligt vänliga ord. kram från thomasine

    SvaraRadera
  9. Jag blev behandlad på Visby Lasarett, jag tyckte det var bra där...de har liksom mera tid kanske där, än på Karolinska där jag blivit strålad. Det vare en hemsk tid, att tvingas flyga till sthlm i sex veckor!

    SvaraRadera
  10. Allvaret, jag tycker så mycket om allvaret i din text. Botten, och snart kan det bara bli bättre.

    I torsdags träffade jag Cajine. Hon var så vacker, solbränd och fräsch att ordet cancer kändes -
    Cajine är alltid vacker, men om man tittade noga, vilket jag inte kunde låta bli att göra, fanns det en särskild skärpa, en allvarsgnista som fick skönheten att stråla än mer.

    Liv, skönhet, allvar.

    anna l

    SvaraRadera
  11. Min fina Thomasine! Jag förstår. Man vill att det ska vara bra snart, ett tag bara, så att man kan andas ut lite!/ Min fina vän Tjolliroll/Erika

    SvaraRadera
  12. Kära Thomasine!Titta på dina vackra pioner och syrener de ger kraft.Håll ut,snart vänder det. Än har du bara nyttjat en liten del av den energi som finns inneboende i dig.
    Jag tänker mycket på dig och skickar så mycket kraft jag kan.
    Kramar, Anna Å

    SvaraRadera
  13. Hejsan!
    jag har på krokiga vägar hittat till din blogg...och nu måste jag bara fortsätta läsa vad du skriver!
    Jag har ingen erfarenhet av yoga och (om du ursäktar) så tror jag inte så mkt på det heller.
    Men vad jag tror på, är din kämpaglöd och din kärlek till livet och dina kära!!!
    Kanske det inte spelar så stor roll VAD man tror på eller får styrka ifrån....huvudsaken är kanske att man har en grundtrygghet och människor som stöttar och tror på en...att man älskar och är älskad???
    Jag tror alltså mest på kärlekens makt..men jag vill ändå inte utesluta andra faktorer eller känslor.
    Hoppas o ber att du snart ska känna dig bätte..klart att det måste göra ont att döda tumören!!
    Skickar massor med styrkekramar....Siss

    SvaraRadera
  14. Håll i Thomasine. Tänk på vad långt du kommit ändå. Inte konstigt du känner dig trött nej. Små små steg så kommer du tillbaka. Å tänk vad många vi är som är med dig och hejar dig. Å såå himla bra att du kan få behandling på Gotland.
    massa kram
    Kristin

    SvaraRadera