lördag 10 april 2010

En explosion

Det kändes som om bloggen exploderade igår av våra gemensamma krafter. Jag har fått nya läsare och vänner och lärt mig en massa saker. Tack så innerligt. Jag samlar erfarenheter på hög och så småningom blir det något av det som vi uppenbarligen är flera som upplever som olika brister i sjukvården. En del är ju rena strukturfel, som det inte går att lasta enskilda personer för, en del är rent slarv och avsaknad av eget ansvar och andra upplevelser handlar mer om vad det innebär att arbeta med sjuka människor och att vara medmänniska.

Det finns ju så oerhört många fantastiska människor i sjukvården. Jag har träffat väldigt många under alla år som extrapersonal på sjukhus och jag har fortfarande många vänner som arbetar i vården. Mina föräldrar är läkare, liksom min morbror och farbror. Farfar var det också! Jag och mina systrar har alltid tjatat om att "vi borde ha blivit läkare". Jag har verkligen älskat att arbeta på sjukhus. Kanske blir man därför extra arg när det är dåligt och fel på olika sätt och när prioriteringarna är fel. Det blir ett svek. Och det blir extra illa när det kommer någon och liksom sviker idealen, och förstör ryktet för dem som gör så stora insatser dag ut och dag in. För de flesta människor är det ett kall att jobba i vården.

När det väl gäller och man är allvarligt sjuk så spelar det inte så stor roll vem man är och vilka erfarenheter vi har. Då är vi alla lika - sjuk tonåring eller erfaren gammal läkare som ligger på sitt yttersta - det vi behöver mest är att få träffa läkare och medmänniskor som ingjuter lite hopp, eller i alla fall inte tar det ifrån oss.

Här har det andats hopp nu. Igår var mamma här och klappade på mig och gick igenom min skattkista av brev och blomsterkort jag har fått under min sjukdom och jag läste era kommentarer för henne. Vi skrattade glädjetårar.

Det kommer en tid när det är dags för debatt. Men nu är det tid för mig och andra som är i liknande situation att se framåt i våra liv, tänka oss friska och starka, skicka brännande strålar av ljus som tar bort våra tumörer och helar oss. Styra medicinerna dit de ska och fylla på kroppen med goda ting så att den orkar. Kärlek. Mat. Lite rörelse. Vi går framåt tillsammans.

15 kommentarer:

  1. Kraften är fantastisk och vad jag sett av dig under denna korta tid är att du är en fantastisk människa.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Jag öser, skyfflar och styr. Kraft, styrka och kärlek. Allt åt ditt håll.
    shanti shanti
    ooooom

    SvaraRadera
  3. Ja ni ska tänka er friska, och vi andra ska också skicka all kraft vi kan.

    Sedan kommer kanske era bloggar skapa en bloggbävning som får ett eget liv, som ruckar om makten så mycket att vi får förändring.

    Mirakel på flera plan så att säga:-)

    SvaraRadera
  4. Hej igen Thomasine,
    När jag läste din blogg i förrgår och framförallt dina beskrivningar av din familj och tidiga minnen m.m., fick jag en känsla av igenkänning. När jag läste franska på universitetet läste vi (förstås) Simone de Beauvoir, och då i synnerhet hennes bok Memoirs d'une fille rangée (finns att köpa på Bokus på franska och engelska) - på svenska: en familjeflickas memoarer (finns att låna,kolla på libris.kb.se).
    Ditt sätt att skriva på får mig alltså att tänka på Simone de Beauvoirs sätt att skriva på. Fortsätt skriva alltså. Den jämförelsen står sig! :) - ville bara att du skulle få veta det.
    Hoppas du mår riktigt bra idag. Kram från Karin

    SvaraRadera
  5. Åh, Thomasine!
    Vilka ringar på vattnet som din blogg sprider! Vilka krafter som sätts rörelse!
    Så många både sjuka som friska som ger och får!
    Jag följer din resa och förundras över hur vår tids teknik kan göra så stor skillnad i våra liv. Kanske ibland livsavgörande.
    Drick gröna drinkar, andas och njut av det du kan.
    Sommaren lurar bakom hörnet!
    kram,
    Lovisa

    SvaraRadera
  6. Hela din familj verkar underbar. Det är också läkande att ha sina nära så nära. Frisk och stark - sedan kan du ta alla debatter du vill! Kram!

    SvaraRadera
  7. Tack Thomasine för att du delar med dig av erfarenheter från din svåra resa. Du verkar vara en så klok och fin person, och jag blir inspirerad av dina insiktsfulla ord. Jag sänder dig kraft och ljus i alla möjliga tänkbara former, och enligt alla möjliga tänkbara filosofier och religioner. Må du snart återse ditt älskade Mysore!

    Kram, Cecilia

    SvaraRadera
  8. Hej lilla syster, jag är hemma igen och det känns så bra att vara nära
    (Skåne är i alla fall närmare än Frankrike) Det är så riktigt, nu tar vi sats framåt och för livet.
    Njut
    S

    SvaraRadera
  9. yepps! vår, grönt, vårblommor, värme, sol, massor av värmande o stärkande solstrålar på dig.
    precis som alla nu spirande vårblommor suger du åt dig o i dig all naturens sprängande kraft som kommer med våren!
    massor av kramar från ett hoppomvårenparadis!!

    SvaraRadera
  10. Du är ju bara för imponerade!! You go girl!!
    Sara L

    SvaraRadera
  11. Jag vet inte riktigt hur jag hittade hit till din blogg men häromkvällen satt jag och sträckläste igenom hela din blogg. Omtumlande och samtidigt fantastiskt! Så mycket hopp och så mycket ljus som den/du förmedlar - jag finner inga ord. Du finns med i mina böner.

    SvaraRadera
  12. Vad mycket kraft, hopp och ljus du sprider! Det är fantastiskt att läsa din blogg och alla kommentarer! Tankens kraft och kärlekens, framåt, tillsammans! Är med dig! Kram Jarinja

    SvaraRadera
  13. Det känns som om jag känner dig via din fantastiska blogg. Du är så stark och verkar ha en underbar familj. Kämpa och hoppas allt vad du kan. Stykekramar i mängder. Ingela

    SvaraRadera
  14. Mycket ljus och kärlek, och mat och rörelse, och att tumören blir ett obetydligt ihopskrynklat pappersmärke som förtvinar i askestråk under brännande cellgifters - nu!

    det önskar jag dig,
    anna l

    SvaraRadera
  15. Så otroligt tråkigt.
    Känns närmast osannolikt att något sånt ska inträffa nu, men man börjar ju inse att man inte kan applicera sin egen logik på livet. Rättvisa utifrån hur man själv definierar det har ju ingenting alls med livet att göra. Hoppas innerligt att allt gick bra igår.

    Mitt i missfallet, som ju ändå kom, försöker jag med shanti, shanti, shanti jag också, men det enda jag vill säga till livet är fuck you, fuck you, fuck you.Jag blir nog tyvärr aldrig någon riktig yogini.

    Tänker på och hejar på och håller tummar för.
    Kram A

    SvaraRadera