tisdag 23 februari 2010

Tänk om, tänk igen

Ganska ofta är jag numera stark i min övertygelse om att jag ska bli frisk, men det håller förstås inte alltid. Ibland är det bara tråkigt och ledsamt och osäkerheten drabbar mig. Jag vet inte hur den här resan ska sluta. Jag tvivlar jag med. I morgon är det dags för ny cellgiftsbehandling. Cajine var här i morse med croissanter till frukost och pratade lite. Hon tänker mer "ja, nu sätter vi igång igen och rasslar av de här tre gångerna". Jag vill ju också att det ska vara precis så, att jag andas mig igenom de kommande veckorna, kommer ihåg att kraften kommer tillbaka och sedan ska röntgen visa att tumören har krympt en massa. Men ibland är jag rädd att behandlingen inte ska hjälpa. Och då vet jag inte var jag står. Hur länge ska jag vara sjuk?

Sådana tankar kommer också upp till ytan när jag har med Försäkringskassan att göra. Det är inte helt lyckat att ha eget bolag och hanka sig fram och inte ta ut lön. Då hamnar man utanför. Jag har varit medveten om det, det är en risk jag har tagit, men jag såg förstås inte det här framför mig. Min "försäkring" har varit att jag alltid kan jobba, antingen med något av alla olika saker jag numera gör i mitt företag Socalito, eller på sjukhus eller något annat. Sedan jag var sexton år och började städa på Stockholms sjukhem har jag jobbat extra på sjukhus i perioder. Det är bara några år sedan jag gjorde det sist och jag trivdes alltid. En av sköterskorna på ASIH har jag jobbat natt med på Stockholms sjukhem. Det var år 2001. Det kom vi på när hon hade varit här några gånger. Nu är jag hennes patient. Sådant är livet.

Men efter det här tror jag inte att jag kommer att kunna återvända till sjukhusen. Min egen sjukhusvistelse har blivit till en hemsk upplevelse, såhär i efterhand. Jag tänker tillbaka med stor ångest på veckorna kring jul.

Hur som, min firma har fått betala för mina utbildningar de sista åren och det har varit bra i sig. Mot slutet av förra året började det bli lite ordning på allting. Utbildningarna var klara, nya yogakurser var bokade för våren, massageklienterna strömmade till och jag hade dessutom skrivjobb. Jag skulle till och med kunna ta ut lön nu. Men sjukdomen kom emellan. Jag har tur som har en familj som kan hjälpa mig nu när jag är sjuk. Men jag känner mig samtidigt dålig. Det skulle betyda mycket för mig att kunna försörja mig själv också nu. Jag vill alltid klara mig själv och det är väl en av orsakerna till att jag har levt som jag har gjort. Jag har gått min egen väg. En del av mig vill inte ens diskutera med Försäkringskassan och se om det finns någonting att göra. I stället kommer tanken - hur länge ska jag vara sjuk egentligen? Inte så länge, har jag ju tänkt. Jag får väl jobba lite, skriva lite om det går.

Men så vänder jag på det. Jag är väldigt lyckligt lottad som har hjälp. Annars hade jag antagligen behövt flytta just nu. Därför är ju allting egentligen precis som det ska vara. Jag har hjälp därför att jag behöver det. Det är ju fantastiskt. Man måste tänka lite längre, gräva lite djupare, så blir det mera rätt. Så är det också när tvivlet kommer. Jag får tänka ett varv till och hitta kraften igen.

9 kommentarer:

  1. Hej Thomasine.
    Jag återkommit till din blogg oftare och oftare.
    Som jag skrev tidigare gör det både ont och är inspirerande. Jag har precis slutat vara mammaledig till att vara självanställd...
    Usch, det där med Försäkringskassan är inte roligt. Har själv satt mig i samma situation, men det är som det är. Det enda man kan göra är att se det goda, för ur det goda kommer det goda...

    SvaraRadera
  2. Skickar mycket ljus och kraft för att stärka din kropp under dagarna som kommer.
    Om några dagar ser du lite ljus igen.
    Bara två doser kvar.
    Kram Anna S

    SvaraRadera
  3. Thomasine, fina fina du. Du har varit med och betalat Försäkringskassans verksamhet hela ditt vuxna liv. Anledningen till att vi lever tillsammans i samhällen är att vi tar och ger i olika omgångar och att vi bryr oss om varandra. Du ger och ger för att du är en sådan person av födsel och ohejdad vana. Ta utan minsta betänklighet emot det du kan få av vårt gemensamma, du är värd varenda sikin. Tusen kramar till dig och massor av styrka och mod inför i morgon. Tumören blir mindre, den ger upp och krymper i hop inför att du är du och ska vara det länge länge.

    SvaraRadera
  4. Jag säger det igen, kemoterapin verkar med dig,inte emot dig ( som F-kassan) Du kommer att klara denna gång finfint. De kommer åt tumören, inte dig. om du inte kände något så skulle det väl inte alls vara bra för då skulle ju tumören inte heller känna något.
    Sov gott, jag ska själv gå och lägga mig efter att ha penselmålat hela köksgolvet. Målarmusklerna värker! ( det betyder att jag är jäkligt otränad tror jag?)
    Puss

    SvaraRadera
  5. det sägs ju att det är någon mening med allt som sker. en del av meningen med den här eländiga pancreasresan kanske är att du ska lära dig att ta emot. utan skuld.
    o som de andra så klokt påpekar här. cellgifterna jobbar med dig. mot tumören.
    den krymper.
    den kommer förmodligen att börja bråka igen, i sin desperata kamp för att hålla sig kvar o vid liv. men. som sagt igen. den har ingen chans!!
    du vinner!
    kramar!!!

    SvaraRadera
  6. Många tankar idag inför din nästa omgång behandling! Kom ihåg att du kom igenom dagarna förra omgången också och att du får vila snart igen. Andas igenom det.
    Fanny

    SvaraRadera
  7. du som ger så mycket kan väl behöva träna på att ta emot. Ta emot! De som vill ge och hjälpa dig nu vill ju det.
    Kramar från en tacksam blog-läsare, du ger så mycket med det du delar

    SvaraRadera
  8. kärlek från mig till världens bästa yogalärare

    kram
    mimmi

    SvaraRadera
  9. Jag tänker att också tvivlen får ha sin plats.

    SvaraRadera