tisdag 9 februari 2010

Allt finns i oss

Det är mest skräp med mig faktiskt. Kroppen styr mig och de sista dagarna verkar cellgifterna ha fått fäste i min mage ordentligt. De går på alla snabbdelande celler, friska som sjuka, och till dem hör mage och tarm. Därför får man visst ofta problem med magen och blir illamående och så. Men jag kräks inte, det är en stor lättnad i det. Jag äter för fullt; det göra bara väldig ont efteråt. Så i dag har jag mest vilat. Igår var jag i stället uppe och jobbade och städade och administrerade och gjorde bokföring, som hade legat över mig. Jag betalar nog för det i dag också.

Men jag reser iväg också när det blir för tungt. Vi är på väg till Mysore i södra Indien nu. Jag har mitt pass och mitt visum och jag är på väg. Jag har flera vänner som redan är där och de har ordnat en fin lägenhet som jag ska bo i. Kristin och jag ska bo i samma hus. Vi träffades där förra året och bestämde att ses i år igen. Hon väntar nu och har också bett Shiva, mannen man ber om saker, att skicka en kille för att hämta mig vid flygplatsen i Bangalore.

Flyget kommer fram vid fem på morgonen och då står han där, samma kille som har hämtat mig de andra två gångerna, med en handskriven skylt som det står Thomasine på. -Hello madam, säger han och skakar huvudet sidledes. Vi pratar lite, men bara lite. Jag vet ungefär vad han heter men inte exakt, så jag vågar inte säga hans namn. Sedan sätter jag mig i baksätet och är tyst, jag tror att han tycker att det är skönare så.

Resan tar drygt tre timmar så här tidigt på morgonen. Luften är lite sval och det är dimmigt när vi går till bilen men snart börjar solen skina igenom diset. Jag slumrar i baksätet och blir varm. Vi stannar till vid ett chai-ställe. Det stannar flera, bland annat två män på en vespa där han som sitter bakpå har en get i var arm. Han släpper ner getterna som bräker lite. Jag ler lite hela tiden. Det gör jag alltid i Indien. Jag tar av mig strumporna och byter till sandaler, jag tar av några lager tröjor. Min chaufför kört fort och indiskt på hela tiden, han tutar konstant för att tala om "här kommer jag" men jag känner mig trygg med honom. Jag vaknar till när vi närmar oss Gokulam, förorten där K. Pattabhi Jois Ashtanga Yoga Institute ligger och där vi, som kommer för att yoga också bor. Jag kan vägarna, jag kan husen och jag vet vilket hus jag ska bo i. Det är inte samma som förra året, men ett hus som flera vänner bodde i. Det ligger mitt emot ett barnhem på en lugn gata med stora träd, som blommar nu med stora lila och röda blommor. Det är behagligt varmt. Bilen stannar och vi är framme. Jag är lycklig.

Det skulle ha varit så nu. Men jag kommer dit igen. Något gjorde att jag faktiskt inte köpte biljetten.

Jag tror att det var en vecka innan jag åkte in till akuten, som jag satt i bilen med min vän Camilla och pratade om livet. Det var söndag och jag hade ställt in min egen morgonklass (till slut - i december - tog jag beslutet att inte ha både morgon och eftermiddagsklass på en söndag, så dumt jag gjorde, så mycket jag tog i). Så äntligen hade Camilla och jag fått till det och både yogat och ätit frukost ihop. På söndagarna kan det vara så härligt, eftersom flera hinner äta frukost efteråt. Först tycker man att det är vansinne att gå upp tidigt på en söndag, men med tiden är det en lycka att ha yogat och fått träffa vänner och ändå ha hela eftermiddagen kvar.

Vi var flera den här söndagen också och vi var på Rival efteråt. Vi tränade intensivt först, Camilla och jag. Jag helt utan problem med magen och jag gjorde till och med något jag är livrädd för men också skrattar högt åt att alls göra - nämligen att gå upp på händer (jämfota) och slå över med benen så att man landar i en brygga och komma upp därifrån. Det är Natalias förtjänst att jag vågar slå över. Jag är på riktigt livrädd men hon peppar mig och känslan att övervinna rädslan är fantastisk. Dessutom hade vi den här morgonen gjort något ännu roligare. Tänk att Natalia står bakom mig när jag står på händerna, jag lyfter huvudet uppåt och hon drar ner mina fötter till huvudet. Det är enda gången. Det tål att tänkas på i dag när jag knappt kan böja mig varken framåt eller bakåt utan att säga aj. Min rygg var mjuk och mitt bröst var öppet.

Hur som, vi hinner aldrig prata klart, Camilla och jag. Det säger vi jämt. Men nu fick vi träna och skratta och dricka kaffe. Fast Camilla fick hålla i mig på vägen till kafét, för då hade jag ont igen. Och hon fick beställa åt mig för jag orkade inte stå i kön. Bara under yogan var det onda som bortblåst. Efteråt satte vi oss i bilen en stund. Det regnade och var kallt. Då sade jag det.

- Camilla, vad som helst kan hända. Vi kan bli sjuka. Vi kan dö. En av oss eller någon annan nära kan dö. Vi måste göra det vi vill och det måste vara under rimliga villkor. Vi måste vara glada. Och det är vi inte, sa jag. För så var det. Camilla ville byta inriktning. Jag behövde få sällskap och hjälp i mitt. Vi har velat jobba ihop med yogan.

Kanske visste jag. Jag beställde aldrig den där biljetten till Mysore fast jag var inne på British Airways varje dag. Jag vågade inte innan jag visste hur det var med magen.

I dag har Camilla anmält sig till den massageterapeut-utbildning hon länge har velat gå. Tidigare än hon tänkt. Det är en glädjens dag. Sedan ska vi jobba ihop igen.

De beslut som är rätt ligger i oss. De finns där att plocka fram när vi är mogna. Det är min fasta övertygelse att både yoga och meditation kan göra den processen lite lättare. Men också bara att vara i naturen hjälper. Bara man hinner se sig själv på något sätt.

Ofta kan man höra på sig själv och på andra hur väl förankrat ett beslut egentligen är. Jag kommer på mig själv ganska ofta. Hur jag motiverar och analyserar och förklarar varför jag ska göra på ett visst sätt. Andra håller med och säger att det låter nog klokt. Jag är bra på att föra fram en åsikt och att föra ett resonemang. Men det jag vill är ofta motsatsen. Så har det varit sedan jag var liten. Jag minns bestämt känslan av att ha lyckats övertyga min mamma eller mina systrar om det ena eller andra, för att sedan ångra mig. Jag ville bli genomskådad eller ifrågasatt.

Det jag vill är det som ligger i hjärtat. Det som jag vet är det rätta när jag orkar vara lite stilla och lyssna där inne. Allting tar tid att få fram. Men vi har inte så mycket tid. Om vi lyssnar lite bättre är det enklare. Om vi lyssnar där inne - och gör som vi är ämnade att göra.

12 kommentarer:

  1. hej min lilla älsklings Thomasine. du har blommor i ditt hår och du ska snart åka vespa o titta åt rätt håll för du är vänsterhänt o du ska prata med alla barnen och alla små tanter som bjuder in dig på te o du ska ta kort som är som tavlor o du ska äta en massa goda grejer o njuta av att det är varmt. jag tänker nästan jämt på det där du skriver om att bli den man är ämnad att vara... att det är så svårt, i alla fall för mig, att våga och att veta! lite psalmpoesi av Tore Littmarck skickas med som färdkost på vägen. Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. "Att leva är att lyssna tills tvivlet tystnat har... Att leva är att lämna sin egen trygga vrå/att öppna stängda dörrar och söka att förstå... Att leva är att skänka det bästa som du har." kram Ann

    SvaraRadera
  2. å ann, tack, så fint. jag får genast upp edith södergran i huvudet. henne måste jag genast ta fram.

    SvaraRadera
  3. Det är så fint det du skriver och så sant, att lyssna inåt och göra det vi är ämnade för. Ofta blir ju livet en mängd kompromisser och det går nog bra för det mesta om vi också har tid för det som för oss själva är det viktigaste och roligaste.

    Jag har aldrig varit i Indien förrän i kväll - Tack! Jag hälsar på dig nästa gång du är där

    SvaraRadera
  4. Tack för du är så modig & delar med dig trots att du har det svårt. Helande kraft & ljus till dig.

    SvaraRadera
  5. Tack för en fantastisk resa, jag har aldrig varit i Indien tidigare. kram Ingrid U

    SvaraRadera
  6. tänk att jag känner så väl igen det du säger om att du resonerar och motiverar så väl dina.. hmm.. val kanske man kan kalla det. vi har diskuterat ett antal gånger vill jag minnas.
    och du skriver så himla fint!
    men.det är inte skräp med dig! det är ett hårt jobb att sparka ut sånt skit som satt sig i din kropp. å då blir man ju sliten förstås. märkligt vore det ju annars.
    våga inte börja definiera dig som en sjuk människa. inte!
    du gör ett jättejobb som håller på att göra dig av med den äckliga lilla parasiten som tär på dig. den är desperat nu, protesterar o kämpar och gör dig illa på alla sätt den kan i sina patetiska försök att hålla sig kvar.
    och det jobbet kostar på. men i grunden är du en frisk, fin och hel människa. glöm inte det!!
    kramar!

    SvaraRadera
  7. FIna, vi möts vid Coffee Day och dricker gott kaffe och pratar och skrattar. Varje gång vi ses när du kommer farandes på din vespa, så skrattar jag för du bara ler och ler med hela ansiktet. Sen åker vi till poolen en stund och ligger där och pratar om just det där du skriver om så fantastiskt. Om hur viktigt det är att lyssna och leva det vi vill och ska. Du skriver ned det vi säger och sen påminner du mig när jag glömmer. Lisa, vi behöver skratta mer, säger du. Glöm inte det. Kommer du ihåg när du precis kommit och vi skulle fira Gurujis födelsedag? Du fick låna en orange sari av din landady och hon och hennes väninna sydde in din top och hjälpte oss att fixa håret...vi blev väldigt tjusiga! Jag åker med dig nästa år.
    Jag håller med Cia, det är inte skräp med dig. Du är en fighter och modigast av oss alla. Det är nu, Thompa, du står på händer. Du gör det på egen hand och slår över fast du är rädd. Sen ställer du dig upp och ler igen. Jag vet att du kan. Puss Lisa

    SvaraRadera
  8. tänk vad bra. du formulerar allt, du summerar och värderar dina val - du vet nu att du vill leva ett liv i glädje. Ett glatt liv. Inte ett karusell-liv, utan ett liv där du gör dina val utifrån vad du känner är rätt, och inte efter vad som förväntas. INGEN förväntar nåt av dig Thompi, jo, att du ska må bra. Men hur du väljer att leva ditt liv, är bara ditt val. Så länge man inte skadar någon, får man och kan man och SKA man leva sitt liv och där i det livet bjuder man sen in dom man vill. Välj livet nu Thompi, ditt liv. Våga göra det där du inte vågat, eller så där duktigt valt bort för att det kanske inte passade sig, eller för att något annat förväntades av dig. Du är bäst Thompi. De val du gör är bäst. Heja dig.

    SvaraRadera
  9. Vad fint du skriver.
    Jag vandrar ofta runt i Mysore i tankarna.
    Man kan resa inuti oxå,det är bra.
    Snart är du i Indien igen,på riktigt.
    Kram
    Marika

    SvaraRadera
  10. Du är helt fantastisk Thomasine! Stark och modigt berättar du för oss. Det är viktigt med mål och drömmar de för dig framåt, du har något att längta efter som du vill uppnå. Det är bra!
    Ljus och kärlek till dig!/monica

    SvaraRadera
  11. Tack Thomasine för att du delar med dig så fint, det är så inspirerande och skönt att du är med oss och närvarande här i världen och ända bort i Indien.

    SvaraRadera