Och en ny resa

Nu har jag ätit. Det gick riktigt bra. Flera små bitar fisk och broccoli och både vatten och te har jag fått i mig nu utan att kräkas. Vi har bytt medicinen så att jag nu får tabletter i stället för injektioner, vilket verkar göra mig mindre illamående. Dessutom har min syster Sophie varit här, direkt avsläppt utanför sjukhuset av familjen, som bilat upp från Skåne. Hon kom med massor av kraft och energi och goda och roliga saker. Så nu har jag på mig Sophies vita Juicy-overall i plysch med gulddetaljer, nyss inhandlad i New York. Det är så långt ifrån mig man kan komma, och jag ska överraska familjen i den på julafton. Till den har jag ett par tofflor i guld, som Cajine kom med i dag. Jag är ju annars mer för silver och svart. Men Sophie tyckte att jag var snyggast på avdelningen, och det är väl för väl, för de andra är ju ändå uppåt åttio.

Sötnosen Saga hade skickat med sitt älsklingsörngott som hon fått av mormor. Det har en bokmärkesängel på sig och jag har fått låna det för Saga tyckte att jag skulle slippa sova på sjukhusets örngott. Sophie hade med sig en liten Shiva också, den indiska guden som dansar fram både undergången och pånyttfödelsen och som brukar betraktas som yoga-guden. Han finns ofta på altaret i yoga shalor, så också i min shala där hemma. Men jag ska ha mitt eget altare här också. Jag ska börja med en rutin både morgon och kväll för att hämta kraft och ljus. Redan ikväll ska jag börja.

Hela jag och även mitt lilla sjukhusrum är faktiskt alldeles fyllt av kraft och kärlek från så många nu och jag känner mig väldigt stärkt av det. Jag har min stora familj med mamma och pappa och alla systrar och syskonbarn och bonusbarn och mitt eget älskade bonusbarn Cassandra, som alla är med mig hela tiden och tar hand om mig på ett fantastiskt sätt. Och jag har så fina vänner, så att jag är alldeles tagen. Jag vet att det är konstigt att säga, men jag tänker inte censurera mig nu. Men ibland får jag så stark ångest över att det som har hänt drabbar alla jag älskar och jag önskar att jag kunde lyfta bort det för deras skull. Hur ska man stå ut med tanken på att kanske förlora ett barn, en lillasyster, en nära vän? Jag vet hur det kändes när jag trodde att jag höll på att förlora Karin. Det är bara vidrigt. Och den ångesten jag känner för mina nära är långt starkare än tanken på att jag själv inte ska finnas. Men den kan också hjälpa mig i arbetet som jag har framför mig. Jag kan inte lämna dem. Jag får inte lämna dem. Jag vill inte lämna dem. Jag vill vara här.

Det har kommit blommor från kära vänner, det kommer massor av snälla sms och telefonsamtal och jag har haft besök av familj och gamla vänner och yogavänner. Jag har fått goda teer, och nötter och nyttigheter, en vacker sjal som mamma stickat, härliga oljor och krämer, hemmagjord choklad, hemmastickade pulsvärmare och virkade torgvantar och böcker. Erika kom med en korg full av presenter och saker också från barnen. Astrid hade valt ut ett nitarmband, för "Thomasine är lite punkig". Hon vet hur hon ska glädja mig, min guddotter. För även om jag är 42 år så är jag så barnslig och tycker fortfarande om det punkiga. Och det hippie-flummiga förstås. Jag har fått stenar av olika slag som ska hjälpa mig på vägen och som jag håller i min hand och lägger på den där otäcka saken jag har i pancreas.

Min goda vän Pia har gjort i ordning den här bloggen åt mig. Jag är så glad för det. I förrgår, efter beskedet, låg jag och tänkte att det kanske är dags att skriva den där boken nu. Det händer ju faktiskt något väldigt konkret som det går att skriva om. Så kom Cajine igår och frågade om jag inte skulle börja blogga nu äntligen. Vi kom fram till att det är bättre än en bok. Det här är mer vad jag behöver, att snabbt få skriva av mig. Och tänk, så kom Pia strax efter och berättade att hon hade vaknat vid fem och känt att jag var vaken och gått upp och gjort en blogg åt mig! Jag har pratat om det i flera år men ändå alltid hejdat mig hittills. Jag har inte känt mig alldeles säker på att jag vill kasta ut saker sådär till vem som helst och kanske finns det också något slags rädsla i det. Har jag något intressant att säga? Får man säga vad som helst? Men jag släpper det nu. Det är skönt att skriva, det känns redan som rena terapin för mig, och på sätt och vis kanske bloggen också kan fylla en funktion nu, för jag hinner ju inte, och kommer antagligen inte heller alltid att orka prata med alla. Kanske kan några vilja läsa då i stället. Ojojoj jag har så mycket att säga nu. Jag har ju inte alls avslutat historien om hur jag fick beskedet. Jag återkommer till det. Nu ska jag försöka göra mig i ordning och börja mitt nya liv med min nya kvällsrutin. Jag har ett rum med utsikt och jag har massor av blommor och en elektrisk ljusstake här. Jag ska sätta mig och titta ut över det och först meditera och sedan ska jag hämta ner ljus och sist av allt ska jag heala mig själv. Nu börjar resan på riktigt. Jag ska besegra tumören.

Doktorn har sagt till mig att det viktigaste av allt nu är att jag håller mig stark. Jag ska vara smärtlindrad så att både kroppen och sinnet mår bra. Jag måste kunna äta så att jag håller vikten och jag ska göra allt jag kan för att hålla min styrka. Jag måste ju vara stark av all yoga. I själva verket tror jag att jag aldrig har varit så stark som nu och det är bara några dagar sedan jag tränade full power, som Natalia säger. Ju starkare jag är desto bättre kommer jag att klara behandlingen, säger doktorn. Och behandlingen kommer utan tvekan att bli väldigt tuff. Så nu börjar det. Jag ska ta mig igenom det här. Det finns inget annat. Och det här att jag skriver, det är en avgörande pusselbit i det arbetet. För när jag skriver föds tankarna. Det händer något i överföringen mellan huvudet och fingrarna och tangenterna har jag alltid sagt. Och nu är det sagt och skrivet. Nu börjar resan.