God jul

Det är julafton. Men jag är inte ledsen över att jag är här på sjukhuset. Jag gråter inte. Jag är ju där jag måste vara just nu. I stället är jag glad över att jag ska få åka hem till Cajine i dag och få träffa nästan hela familjen. Igår kväll var jag uppe till halv elva vilket är rekord här och jag hade inte ångest och behövde inte lugnande. Jag satt vid fönstret och mediterade och hämtade ljus och kände hur jag fick ljus av alla omkring mig också. Alla här på sjukhuset är också så vänliga. I dag säger de god jul när de kommer in i rummet. Igår kväll var nattsystrarna inne och pratade lite, den ena med tomteluva på sig. De frågade hur jag hade det nu efter allt och det känns skönt iband att bara prata lite enkelt sådär med personalen. Jag berättade vilken chock det har varit men att jag nu känner mig bättre och att jag satt där och försökte börja en kvällsrutin för att hitta tillbaka till mitt liv. Sjukhuspersonal överlag är väldigt bra på att höra på sådant tror jag och jag känner mig nästan som en av dem. Det är tur för mig att jag inte alls är rädd för sjukhus och att hela min familj är så sjukhusvan. Det var också väldig tur att Cajine och Lisen var här med mig när doktorn på måndageftermiddagen kom med det definitiva beskedet. Då var jag mer som ett barn, som ville gå ut ur rummet. Jaha, tack, då var det klart då. Hej då, ville jag säga. Men den gode doktor H höll mig kvar med blicken. Han är väldigt bra och han har varit här varje dag sedan jag kom in. Jag är så glad över honom. Det kommer lite i etapper det här, hur resan började.

I natt sov jag gott några timmar utan att ha ont. Sedan har jag varit vaken en del och också smsat med Cassandra, som också var vaken. Jag förstår så väl att det är jobbigt att ha fått besked om att jag är så här sjuk, och att jag ligger här, men att inte ha varit här och sett mig. Men jag ser ju ut som vanligt. Den där "otäcka pannkakssaken", som Sophie sade, har suttit där minst ett år enligt läkaren. Och jag har ju levt som vanligt.

Nu har jag varit ute och bett om lite havregrynsgröt. Jag prövar mig fram nu med maten. Men det ska bli skönt att få åka härifrån i dag och se hur det är. Det känns också väldigt bra att få träffa syskonbarnen. De undrar ju också hur jag är och om jag är som vanligt. I morgon eller på annandagen kanske Cassandra kommer. Det blir också bra. Jag mår bra i dag. *Och nu kommer Louise in med julklappar.