Ett annat liv- dag 1

I dag är det onsdag och dagen före julafton. Jag börjar så sakta vänja mig vid tanken. Jag har en tumör. Den sitter i bukspottskörteln, eller pancreas. Och den sitter illa till. Det är det jag kommer att skriva om här. Det är det jag behöver skriva om.

Det känns som en evighet redan men det är bara två dagar sedan jag fick beskedet. I en situation som den här så blir dagarna uppdelade i väntan på olika besked, svåra samtal med många som behöver få veta, samtal med familj och vänner om läget i just denna stund, humörsvängningar, tårar, plötsligt lite glädje och allt känns normalt, smärta, mediciner, besök, ett väldigt smsande, väntan på ronden, väntan på ny smärtlindring, illamående, ångest. Varje moment blir stort och betydelsefullt och framåt kvällen är jag utmattad. Men jag ska berätta mer om de sista dagarna.

Jag åkte in till akuten i söndags kväll. Antagligen hade jag väntat lite för länge, men det är svårt att veta när det är dags. Jag hade ändå varit på vårdcentralen och höll på att utredas så sakteliga för buksmärtor. Men efter att ha försökt äta lite middag och fått väldigt akut ont och ringt och pratat med pappa, som är röntgenläkare, kom vi fram till att jag borde åka in. Det var inte första gången jag hade så ont, så till saken hörde nog också det faktum att jag hade avslutat mitt jobb för terminen och skulle vara ledig på måndagen. Och jag hade haft min helg med min fina flicka Cassandra, som bor hos mig en helg i månaden. Det kändes viktigt att vi hann träffas. Men efter det hade jag tid.

De var vänliga på akuten och det var skönt att ligga där på en brits. Jag känner mig hemma på sjukhus efter alla år som biträde och skötare på olika avdelningar. Men det är förstås väldigt annorlunda att vara patient när man är van att gå omkring i sjukhuskläderna som man känner sig lite skönt här-lufsar-jag-fram-och-har-en-uppgift i.

Efter några timmar fick jag träffa doktorn, som jag kände igen från skolan. Han var väldigt snäll och bra och jag grät. - Vad gör man, sa han. - Antingen skickar jag hem dig eller så gör vi en röntgen. Men vuxna människor brukar inte komma in och gråta för att de har ont. Så jag tycker vi skickar dig på röntgen. Så efter att ha fått en infart och lite lugnande kördes jag av en vaktmästare iväg på en datortomografi. Där sprutade de in kontrastvätska intravenöst, för att bilderna skulle bli tydligare. Det blir som en våg av värme som sprider sig i hela kroppen och så tror man att man kissar på sig på röntgenbordet. Men jag var förvarnad om det av den snälla Pierre på akuten.

Efter någon timmes väntan kom doktorn tillbaka och berättade att man såg en förändring i övre magen men att bilderna var för översiktliga för att man skulle kunna se ordentligt. Därför ville han lägga in mig så att man kunde göra en ny röntgen på måndagen. Jag tyckte att jag såg en förändring i honom så jag sa "har jag en tumör där alltså" och han svarade att det inte gick att se vad jag har, för bilderna var för gryniga. Men jag kände det redan då och jag såg det på honom. Det var inte bra.

Klockan två på natten fick jag komma till en fyrasal där det redan låg tre damer i stigande åldrar. En snarkade högt och en hade väldigt ont i ett ben och ropade hallåå, hallåååå med tunn röst mest hela natten. Två av dem hade opererats och fått stomi-påsar. Det var vad jag själv var mest rädd för innan jag åkte in. Jag trodde att det var fel på tarmarna och undrade om jag verkligen skulle vilja leva med en påse på magen. Nu tänkte jag i stället på hur det skulle bli om jag hade cancer. Om jag dör snart. Jag vill inte dö. Påse på magen verkar bättre.

På måndagmorgonen kom sköterskan med beskedet att jag skulle behöva vänta ända till onsdagen på nästa röntgen. Då brast det för mig. "Då går jag hem", sa jag. "Jag kan inte ligga här och misstänka att jag har en tumör i tre dagar." Jag tror faktiskt att det brast för sköterskan då med. Hon såg nästan ut som om hon grät själv och hon sa att hon också ville att jag skulle ha det så bra som möjligt i den här svåra situationen och så gick hon genast och pratade med doktorn, som ringde röntgen och snart ordnades en ny tid till samma förmiddag. Under tiden hann pappa komma hit så att han skulle kunna vara med på röntgen. *Men nu kom middagen. Jag ska pröva att äta nån tugga fisk. Igår prövade jag en falafel och en broccolibit men det gick inte. Jag är snart tillbaka.