En mellandag

Jag hade tänkt försöka komma hem några timmar i dag, men det gick inte. Jag började må illa igår kväll och det har hållit i sig hela dagen. Ibland undrar jag om jag måste äta så mycket medicin, för det är väl antagligen den som gör att jag mår illa. Jag vet knappt om jag har ont längre, eller jo, det vet jag för några timmar innan det är dags för nästa medicindos så gör det ont, jag vill bara smita från allt nu. Jag hatar illamåendet. Så jag sa i alla fall så till de två doktorerna på ronden, att jag inte vet om jag har ont längre. De påminde mig om hur ont jag hade när jag kom in. Och de säger att det kommer att bli bättre. Att kroppen måste anpassa sig till medicinen och att det tar minst en vecka. De poängterade också än en gång att smärtan är en bov, som ställer till med så mycket annat om man inte lyckas lindra den. Men de satte i alla fall in en tablett mot illamående, som jag hittills bara haft vid behov, vilket har inneburit att jag har bett om den alldeles försent och kräkts så fort jag har tagit den.

"Då ska jag försöka stå ut", sa jag till doktorerna och lade mig tungt ner igen. Jag har levt på sängen i dag. Inte i, jag går upp och duschar och bäddar och klär på mig, men jag ligger ovanpå, som äldre människor säger så fint. Så dagen har varit tung och trött. Knappt orkar jag hålla ögonen öppna. Men jag har jag haft fina besök av en kär gammal vän och kärlek som just fått veta och som gav mig kraft och sedan kom mamma, så småningom Lisen, som nu är hemma igen vilket är skönt och så Cajine. Jag har också fått många fler meddelanden som går rakt in i hjärtat, jag tar emot, det ska ni alla veta även om jag inte svarar. Men jag orkar inte prata inte så mycket själv. Det är en mellandag. I morgon blir en bättre dag.

Nu ska jag hämta hem ljus. Det är också en prövning ibland. När jag kommer till stället där tumören sitter blir jag extremt illamående och vill sluta. Det är intressant. Och förstås måste jag fortsätta då. Ibland tänker jag på vad Happy Ganesha sa till mig för några veckor sedan. Han är en fin indisk man i sextioårsåldern som finns vid Odenplan och som ger healing, spår i handen och kanske framförallt pratar allmänt vänligt och härligt indiskt. "hello princess", säger han när man kliver in genom dörren och bara en sådan sak. Han tog i alla fall min hand då för några veckor sedan och sa med sin indiska engelska " Oh princess, your solar plexus is on fire. It is burning". Så rätt han hade. Det brinner där inne och när jag hämtar ljus så blir det en kamp mellan det dåliga och det goda. Bäst jag genast gör lite. God natt.