I familjens sköte

Igår ramlade min barndom över mig. Min lyckliga barndom i mitt stora barndomshem med min stora älskade familj. Huset strålade av värme och jag slogs än en gång av hur vackert huset är. I fyrtio år har mamma och pappa bott där och juldagskalkonen har säkert tillagats lika länge. Det är den gång på året jag kan längta efter att smaka. Jag som inte äter kött och fågel får annan mat. Nu hade Sophie gjort en bit lax (jo jag äter fisk ibland) och en röd quinoa-sallad. Jag satt med vid nästan hela middagen.

Jag bad Emmas Victor spela lite piano så att jag kunde krypa in och lägga mig under flygeln. Där låg jag ofta när Lisen och pappa spelade och det var lika njutbart högt igår som förr. Pröva någon gång, man är i en egen värld fast ändå med. Jag spelade lite av min egen mycket begränsade repertoar också. Man kan i ärlighetens namn inte kalla det spela, jag hamrar fram ackorden. Ju högre desto bättre och så släpper jag ut min låga röst och tar i allt jag kan och sjunger "Allt jag behöver", "Öppna din dörr" och "Without you" med Mariah Carey. Pappa uppmuntrade mig år efter år att utgå från ackorden men sedan "försöka utveckla det lite" därifrån. Å vad han försökte men nej, jag är för dålig, jag kan inte det. Han svänger till vad som helst, men jag saknar rytm i vänsterhanden, trots att jag är vänsterhänt. "Det kan du visst", sa pappa alltid. Han hade förstås rätt. Jag hade bara behövt öva mer i stället för att bestämma mig för att jag inte kunde. Men även igår kväll sa jag "men jag KAN inte det".

Jag har några till favoriter. "Så länge vi har varann", "You were always on my mind" och "En dag". Ni hör vad det handlar om. Man får skrika så befriat i refrängerna och igår sjöng de andra med och mamma-mormor höll Ville i handen och grät och var glad tror jag. Man får hålla Ville i handen fast han är 17 och lätt hade kunnat avvisa en gammal mormor eller moster men det gör han inte och det blir man väldigt glad av. Lisen och Frank saknade vi men nu är de snart hemma igen. Det var lite synd om Lisen att de skulle resa bort över jul, men samtidigt väldig tur att hon hann besöka mig första dagen och faktiskt var med och träffade doktorn när vi fick beskedet.

Lisen och jag sjöng alltid ihop. Hon är ju den av oss som faktiskt kan både sjunga och spela piano på riktigt. Jag låg långa eftermiddagar under flygeln och lyssnade på hennes klassiska stycken. Men när det kommer till det enkla och högröstade är det jag som tar plats. En gång väldigt blyga lillasyster hittade ett bra utlopp där.

Vi yogade igår också sådär framåt tio på kvällen. Sophie, Cajine, Emma och Pär stod vackert på huvudet och jag med. Och alla barn stod på händer eller huvud och gjorde varianter på Kurmasana och Budjapidasana med mig. Jag stod till och med på händer. Jag har inte haft så roligt på länge och i dag är kroppen mycket gladare. Inte förrän tolv kröp jag ner i min sjukhussäng.

Jag tror att tumören krympte flera millimeter igår kväll. Nu ska jag fortsätta att krympa den. Ni vet cellerna byts ju ut hela tiden. Det gäller att få dem att byta till friska celler. Det finns de som tror på det och jag tänkte bli en av dem. Jag ska försöka landa i det och i vad som har hänt nu. Det har varit en minst sagt omtumlande vecka och jag har inte varit ensam en enda dag. I dag behöver jag det. Jag måste för mig själv hitta tankarna och orden om hur allt känns innan jag kan prata igen. Så jag vilar i dag och ska försöka äta. En ny vänlig sköterska har sedan igår engagerat sig i min mathållning och nu ska det räknas kalorier och jag har fått något slags sockerlösning med extra kalorier att hälla i redan söt saft. Jag ska försöka få i mig mer.