fredag 25 december 2009

En ny kropp

Det är mycket nytt att vänja sig vid. Kroppen är så annorlunda och jag är så trött så i dag måste jag vila. Min meditationsstund i morse gick inget vidare, jag satt mest och längtade efter medicinen och mådde illa och halvsov med huvudet mot bordet när syster kom in. Jag hade till och med trott att jag skulle göra några solhälsningar, men nej. Dessutom måste jag ta hit en yogamatta först. Men kroppen längtar så, den gör ont av att bara sitta och ligga. Ryggen och höfterna vill få sträckas ut och bli lite dragna i och jag längtar efter andningen och flödet i yogan. Och så vill jag att mina muskler ska få jobba lite. Jag tycker om mina muskler och de är ju ganska nya. Det är roligt att ha fått en tränad kropp när man är 42 år. Cassandra och jag brukar mäta och hämningslöst beundra våra armmuskler. Så nu vill jag ju hålla mig stark och jag har satt upp fysiska mål. Dit hör att jag ska göra en snygg kapotasana igen. Jag ska hitta en bild på en sådan så att ni får se. Kapotasana är i alla fall en rörelse i yogan som är så kraftfull att man kan bli lite fixerad vid den och känner ett slags skräckblandad förtjusning inför hur den ska gå. Man ska inte bli attached vid sina asanas (sina rörelser) pratas det om i yogan. Det skiter jag i. Attached eller inte, det fysiska gör mig glad och jag skrattar högt när jag kan göra konstiga rörelser. Så "hur går kapota?" är en ganska vanlig fråga bland mig och några yogavänner.

Jag fick kraft bara att skriva om det nu fast jag var så trött nyss. Eller så fick jag kraft av allt ljus jag får från alla snälla människor som finns i mitt liv. Jag får meddelanden från både nära vänner och andra som jag inte alls träffar så ofta om att de skickar ljus och kraft och healing. Jag känner det och det hjälper, det är jag helt övertygad om. Tack! Att jag är trött i dag gör inte heller något. Jag ska vila hela dagen, inte ha besök i dag och ikväll ska jag till mamma och pappa på den traditionella middagen på juldagen - kalkonen. Även om jag inte äter kalkon.

Igår fick jag uppleva en sådan fin julafton. Att få bli ompysslad och få sitta nära och hålla om alla barn som alltid har känts lite som mina var en så fin present. Det var härligt att först bara bli hämtad härifrån och gå ut och känna luften. Sitta i bilen och höra lite musik. Jag kom in i söndags och i dag är det redan fredag. Jag har inte riktigt koll på dagarna längre faktiskt men det kändes att jag hade varit borta från det vanliga livet när jag kom ut. Sedan låg jag bara på soffan en stund och tittade på Kalle. Cajine och familjen stökade runt och bara det njöt jag av.

Det vackra huset fylldes av ljus, brasan sprakade i spisen, krubban var tänd och granen var vacker. Det var massor av fin mat, julbord och snapsvisor för var och en att sjunga, gottebord och så kom tomten, som mamma framhärdar att kalla julgubben, eller allra helst Father Christmas. Själva dräkten kommer från England och mamma är uppvuxen med den i sitt hem där mycket var just engelskt. Mamma har rättat oss hela livet när vi har sagt tomten. Vi skrattade åt henne men försökte nog ändå, men med barnbarnen har det varit som förgjort och nu har hon nästan givit upp. Men hon fortsätter att själv tilltala honom julgubben. Han ser väldigt gammal ut. Förra året sa Jack, då nästan fyra år, apropå hans lite skrynkliga ansikte "men det är bara som en mask tomten har på sig. Som en monstermask ovanpå. Men han är tomten där under". Jack pratar den bredaste Kristianstadsdialekt. Det är oslagbart, jag älskar det. I år var han mest intresserad av att se släden och renarna men fick konstatera att "släijden ääär inte där". Ja, herregud, detta lurendrejeri vuxenvärlden håller på med för alla barn. Nu är Jack inte rädd längre men vi har pratat om det förr, när barnen faktiskt var lite rädda. Hur rätt är det att man håller på och luras när man i allt annat försöker lära barn att man inte ska ljuga? Och så finns det en tradition som går ut på att lura alla barn.

Kvällen avslutades förstås med mängder av julklappar. Det var första gången jag inte gav något till någon. Jag bara fick en massa fina saker som jag ska njuta av nu. Böcker och ekologiska krämer för kroppen. De vågar inte ge mig annat än ekologiskt längre. Dofter känns bra också så att jag som är rädd för att det ska lukta illa här och lukta sjukhus om mig lugnar ner mig lite, Arvid gav mig ett foto som jag nu har på mitt nattygssbord och Emma hade som hon sa "pimpat" torgvantarna som hon virkat åt mig. Flickorna Emma och Saga är så omtänksamma så att man baxnar. Men jag känner igen det, det kommer från mamma som lärde oss alla att tänka ut noga vad var och en kan vilja ha. Och det är väl så, flickorna plockar upp det där tidigt och övar och vissa gör det till sin livsuppgift att ta hand om alla och ibland kanske det går till överdrift och så krockar det när pojkarna inte har fått lära sig omtanke på samma sätt. Man ska veta varför man gör saker så att man inte blir besviken över något förväntat resultat eller en förväntad reaktion. Jag minns att pappa brukade säga "lägg av, hon kanske inte alls är snäll, hon kanske inte VILL vara snäll" när mina systrar klappade på sin lillasyster och sa att hon var så snäll. Han hade en poäng. Pappa har oftast en poäng.

Det var i alla fall en underbar julafton. Jag var med! Sophie och Saga körde mig tillbaka till sjukhuset först vid kvart över tio. På kvällen får man gå genom akuten, där det förstås ligger en massa sjuka människor på britsar, som nog kändes lite obehagligt att se för Saga. Men hon fick också se mitt rum som är så fint och pyntat vid det här laget. Det är konstigt, men för mig var det skönt att komma tillbaka hit. Jag hade inte velat åka hem och sova ensam. Jag känner mig trygg här och jag känner att jag kan vila. Doktor H var just inne här på rond. Vi bestämde att jag ska få lite mer smärtstillande, långverkande tabletter. Igår på eftermiddagen fick jag ta en extra halv morfintablett och precis som när jag fick sprutor blev jag bara illamående och känner ett stort obehag i hela kroppen, så jag var tvungen att lägga mig ett tag. Därför ökar de den långverkande dosen.

Men nu blev jag illamående igen. Jag ska vila. Det är en ny kropp jag har att vänja mig vid. Jag som inte ätit en huvudvärkstablett på flera år. Ojoj hej hej

1 kommentar:

  1. Tack, Thomasine! Jag vill gärna fortsätta läsa. Tusen tankar... Puss.

    SvaraRadera