Min bonusflicka

Cassandra är min bonusdotter. Hon kom till mig för två år sedan. Jag är i själva verket hennes kontaktfamilj men när vi ska säga det så blir det alltid fel. Antingen undrar någon varför och det vill vi ju inte hålla på och svara på jämt. Ibland presenterar Cassandra mig för personer hon känner som sin kontaktfamilj. Och där står jag, en person. Det blir alltid knasigt och vi skrattar åt folks reaktioner. Men det är Cassandras sak vad hon vill berätta. När någon kompis ringer och frågar var hon är när hon är hos mig brukar jag höra henne säga tre meningar med lite tilltagande irritation i rösten. "Jag är på Fridhemsplan" "Jag är hos Thomasine" "Hos min kontaktfamilj". Har hon otur får hon också frågan om varför. Men ni hör ju, vad gör hon på Fridhemsplan, vem fattar ordet Thomasine och om man nu fattar att det är ett tjejnamn så låter det ju inte som en familj. Så jag säger bonusdotter eller extradotter och så får alla tro vad de vill. Det är också så det känns för mig. Jag får dela Cassandra lite med hennes mamma. Vi är som en liten extrafamilj och vi fann varandra redan första gången vi sågs. Vi var ihopmatchade av Marguerite, som har jobbat med kontaktfamiljer i tjugo år. Hon visste vad hon gjorde.

I dag har Cassandra varit här på sjukhuset med sin mamma Mia. Det var ett väldigt speciellt besök för mig och för dem också tror jag. De vet så väl vad jag går igenom. Vi pratade om det i dag och Cassandra tyckte att jag skulle berätta, så nu ska ni får höra. Cassandra har haft en hjärntumör. Eller snarare två. Hon har gått igenom både strålning, cellgiftsbehandling och operation och det två gånger till och med. Det var en riktigt elak tumör. I dag är hon 16 och ett halvt år gammal och nästan klar med den långa behandlingen och vad man skulle kunna kalla en efterbehandling. Hon får vad som kan beskrivas som en vaccination mot den egna tumörvävnaden var tredje månad. Det är en ny typ av behandling som utförs i Bryssel. När vi började träffas fick hon åka dit minst en gång i månaden och i början, efter operationen, var det förstås mycket oftare än så. Men det har gått flera år sedan dess. Cassandra är den tuffaste tjej jag vet. Mamma Mia är också tuff. De har gjort det här. Och så kommer jag. Vilket jävla helvetesbesked det var att komma med till dem båda. Men i dag bestämde vi att det måste finnas en mening. Vi ska göra något ihop sedan, Cassandra och jag. Vi ska hjälpa till på något sätt. Det har vi pratat om redan förut men nu kan man ju nästan undra om det inte står skrivet i stjärnorna. Om Cassandra kunde klara sig igenom sin sjukdom så kan jag klara min. Jag är så glad att vi sågs i dag och jag fick goda råd av både mor och dotter. Det är en väldigt speciell erfarenhet att dela. "Nu är du lika tuff som jag, och det vill inte säga lite", säger Cassandra. Jag älskar dig, pretty!