lördag 26 december 2009

Det enda viktiga

Jag är uppassad och upplyft av alla tankar och allt ljus. Jag får höra att andra tänker på mig när de yogar och då känns det nästan som om jag också har yogat. Jag har fått mat, tillagad av Pia o Daniel, levererad av Karin och Vanessa. Sköterskorna tycker att kalorilistan börjar se bättre ut. Jag har fått träffa en ny läkare - doktor H får äntligen vara ledig - som sa att den här sjukdomen är så oerhört lömsk och ofta upptäcks senare och att det inte alls var särskilt konstigt eller ovanligt dumt av mig att ha gått omkring med ont i magen i två månader innan jag hamnade här. Särskilt inte med min historia av det som kallas IBS och allmänt ont i magen vid stress och så fort jag äter mycket.

Jag har njutit av Helena von Zweigbergks nya roman på ljudbok och jag har satt på teven för första gången. Jag har fått meddelanden av kära människor jag har tappat bort och jag och Karin har pratat om den våg av kärlek som öser över mig nu, och som hon kände när hon var så sjuk för två år sedan. Det som egentligen alltid finns där fast man inte vet det eller i alla fall glömmer bort det. Vi glömmer så mycket av det som är viktigt. Så smäller det till, allt ställs på ända och så vet man igen. Kärlek och gemenskap är det enda som betyder något.

När doktor H skulle ge mig besked om mitt tillstånd var Lisen och Cajine här. Vi visste i princip redan hur det var eftersom pappa hade varit med mig på röntgen på förmiddagen. Min stackars pappa, som är röntgenläkare och som fick se bilderna komma efterhand. Där stod han och såg hur illa ställt det var med hans dotter. Jag tackar Gud för att pappa var med och var den som först kunde berätta för mig men det var ju samtidigt fruktansvärt för honom. Han såg och sedan körde en vaktmästare upp mig till avdelningen igen. Pappa och jag var tysta och jag hade samma känsla som efter första röntgen. Jag trodde att det var en tumör. Väl tillbaka frågade jag hur domen löd. Det var så som man hade trott, sa pappa. Jag har en förändring i bukspottskörteln. Den är stor som en golfboll och sitter mitt i pancreas. Det kunde vara en inflammation, sa han, men det lutade trots allt mer åt en tumör. Tendensen syntes redan på de första bilderna från söndagsnatten, som han också hade tittat på. Det var en chockartad sak att vara med om, sa pappa. Vi var sammanhållna men tårarna rann. Pappa gick snart för att meddela mamma och sen ringde jag henne. Hon var sådär som jag minns från förr när något jobbigt hade hänt. Sådär stark och lugn och lyssnande och utan att hymla om att det är svårt och tungt. Mamma ringde alla systrarna och Cajine och Lisen kom snart.

Flera timmar senare kom doktor H för att ge beskedet mer officiellt. Då hade han fått upp bilderna till avdelningen. Vi gick in i ett litet rum, doktor H, Cajine, Lisen och jag. Jag satt på en brits, han på en stol mitt emot mig och Cajine och Lisen på varsin sida om mig. Doktorn fixerade mig med blicken och sa "du har en tumör i bukspottskörteln". "Det råder ingen tvekan om det alltså?", frågade jag. - Nej, det råder ingen tvekan. Vi har också tagit blodprov som visar på förhöjda tumörmarkörer från bukspottskörteln och som bekräftar bilderna. Dessutom är det så att den sitter väldigt illa till.

Där smällde det till i mig och mina systrar. Jag nickade med sammanbiten mun och gned mina händer. Doktorn förklarade att tumören som det nu är inte går att operera. Den sitter så att viktiga blodkärl till både lever och tarmar skulle påverkas och därför måste man på något sätt krympa den först. Jag ville lämna rummet. Men hur den medicinska behandlingen ska gå till ville han inte spekulera vidare i och han bad oss att inte ägna oss åt det heller utan låta det bli en fråga för experterna på Huddinge, dit jag skulle flyttas senare. Det viktiga var i stället att fokusera på att jag blir smärtlindrad, så att smärtan inte står i fokus hela tiden och att jag inte rasar i vikt, eftersom det lätt blir så ändå sedan. En positiv nyhet var dessutom att tumören inte har spritt sig till levern. Jag var ett barn som satt där och dinglade med benen och ville springa ut. Cajine höll mig i handen och sa att det var ett besked som inte gick att ta in. Som man vill säga är helt oacceptabelt. Hon ville hålla mig kvar där inne. Lisen tänkte på vad de som inte var i rummet skulle fråga efteråt och vad hon borde fråga. Jag minns att hon frågade något med sin ordentliga röst, men jag minns inte vad. Jag lovade att försöka hålla mig stark. Och jag sa ja till att träffa en kurator och en dietist. Jag frågade om jag fick yoga och doktor H sa att jag skulle göra allt jag mår bra av och orkar. Jag fick gärna gå på permission och han tyckte att de andra skulle ta med mig på restaurang också. Jag fortsatte att nicka och liksom drog de andra ut ur rummet med mitt kroppsspråk så snart avslutade vi.

Precis efteråt kom Erika. Jag satt i sängen och gungade och grät och viskade fram det till henne. Stackars Erika som just innan hade sagt i telefon att vi inte fick ta ut något i förskott. Vi var alla i chock. Cajine fick ringa några fler vänner så att de skulle veta. Lisen var tvungen att gå, hon skulle resa bort över julen. Jag kräktes grön magsaft i vita kräkpåsar och Cajine höll mig om pannan. Jag fick lugnande tablett och kräktes igen. Jag fick injektion i stället. Känslan i kroppen var nästan outhärdlig, ett illamående på djupet. Jag ville bara bort, jag ville få somna. Cajine satt hos mig till och från. Och med medicinerna somnade jag.

Nästa morgon var det dags för lungröntgen för att se att jag inte hade metastaser i lungorna. Jag var riktigt rädd då. Inne på röntgen tyckte jag att kvinnan som tog bilderna och ställde mig i olika positioner - Judit hette hon förresten och hon var bra med mig, jag ville minnas hennes namn - Judit såg ut som om jag hade metastaser men jag höll i mig och tänkte att det kan bero på att hon vet att jag har en tumör och tycker synd om mig därför. Doktor H kom med beskedet ganska snart. Lungorna ser fina ut! Då skrattade jag och ordet respit kom till mig. Jag har fått respit.

Det här var i tisdags. I det ögonblicket bestämde jag mig för att jag ska ta mig igenom det här. Cajine kom hit och vi var alldeles upprymda över de rena lungorna och jag fick i mig en halv smörgås med tahin och mina egna groddar som Cajine hade hämtat i min kyl och jag fick ett enkelrum med utsikt.

Efter det har det varit dagar när jag tror att jag har landat i beskedet och sen trillar jag ner igen förstås. Ja, jag dippar då och då, alla omkring mig gör det, jag vet det. Jag vet att vi är flera som har svårt att sova och jag vet att det är jobbigt att inte kunna få göra något eller inte få vara här för mina närmaste. Men den övergripande tanken nu, det hela familjen jobbar på, är ändå att det ska gå vägen. Lyckliga jag som har en sådan stor familj trots att jag inte har lyckats skapa en ny, egen, vanlig. Men alla mina nära är min familj.

6 kommentarer:

  1. Älsklings Thomasine!

    SvaraRadera
  2. Kära Thomasine,

    Så mycket klokt är redan sagt av dina härliga vänner på denna blogg. Du och jag känner ju bara varndra lite grann sen i somras, då jag av en händelse hamnade på din yogaklass på Gotland. Din värme och energi och klokskap och envishet kommer att hjälpa dig på denna svåra resa du nu påbörjat. Vi som njutit av ditt ljus vet att du kommer att fixa det här. Våra tankar och postiva energi sänder vi dig nu och varje dag. Stora kramar från Anne, Janne och Filip

    SvaraRadera
  3. Här kommer en härlig film till dig. Ingenting är omöjligt!
    ( Det är tyvärr inte hela men väl sevärt)
    http://video.google.com/videoplay?docid=2540710401213738527&ei=WXw3S83jIcmH-AaS8r3_Ag&q=fierce+grace#
    Anna

    SvaraRadera
  4. http://kimberlyihre.blogspot.com/2009/12/thomasine.html

    vi tänker på dig hela tiden

    SvaraRadera
  5. Kära Thomasine,

    Vi känner ju inte varandra så jättebra,har träffats genom åren genom yogan,mest är vi ju Facebook-kompisar!
    Som har följt varandras vattenskadade kök o stambyten under hösten.
    Har tänkt så mycket på det idag,att facebook o bloggandet ofta i media framställs som något egotrippat,att man visar upp sig bara.
    Så är det ju inte alls!
    Det handlar ju om kommunikation,att komma i kontakt med varandra,att dela...
    Precis som du gör här,och som jag tycker är så fantastiskt och fint.
    Delar och kommunicerar.
    Jag skickar dig så mycket kraft och ljus jag kan,du är i mina tankar.
    Kramar
    Marika

    SvaraRadera
  6. Alskade, fina Tompa. Alla vara tankar och all var karlek ar hos dig just nu och alltid. Det ar helt obegripligt, men Thomasine, du kommer vinna over den har javla tumoren. Du ar en av de starkaste och envisaste ( och visaste) manniskor jag kanner och du ar omringad och buren av sa mycket karlek och varme och helande energier att det finns inget annat alternativ!
    Jag alskar dig!

    Pussar och kramar.

    Hajsan - och Jim och August och Orion, forstas.

    SvaraRadera