Söndag kväll

Det har varit några tråkiga dagar. Jag blev lite dålig efter röntgen med huvudvärk, illamående igen och smärta kring tumören. Kanske för att ultraljudsundersökningen kräver att man trycker rätt ordentligt med ultraljudsapparaten över bukspottskörteln och levern och det tar sådär en 20 minuter. Dessutom har jag mixtrat lite med mina mediciner och det vet jag ju egentligen att jag är känslig för. Ytterligare en faktor var säkert att jag, trots att jag försökte hålla humöret uppe, ändå blev så besviken över att tumören inte tycks ha krympt så att jag skaffade mig själv en kraftig spänningshuvudvärk.

Själva undersökningen och tekniken vid röntgen är fascinerande. Det tas enorma mängder bilder. Ultraljudsundersökningen filmas dessutom i sin helhet och sedan sitter läkaren som utförde den med fyra skärmar och granskar och jämför också med datortomografin. På datortomografin togs det 3700 bilder (!) på sådär en tio minuter.

Jag fick gå igenom bilderna från förra undersökningen tillsammans med pappa. Jag vill ju se och veta så mycket som möjligt. Det hjälper mig. Tumören ser ut som en grå massa och jag kunde se hur den riktigt trycker ihop bukspottskörteln. Den har också stängt av blodkärlen till bland annat mjälten. Därför ser man en massa nya vener som ligger lite i kringelikrokar här och var. De hittar nya vägar för att försöka komma fram ändå. Förändringarna på levern (och en på diafragman) är väldigt svåra att se för ett otränat öga, men jag såg dem när pappa markerade dem. Ändå måste jag säga att det nog inte är konstigt om saker inte alltid upptäcks. Det är ett riktigt detektivarbete och det måste ta åratal att lära sig att tyda bilder. Tänk också hur många bilder som ska gås igenom. Bilderna tas i skikt som är så tunna som 0,6 mm! När man började med datortomografi kunde maskinen bara ta bilder av hjärnan. Då var skikten omkring en centimeter tjocka och man tog kanske tio bilder. Det var faktiskt lite roligt att se sig själv på bild sådär mitt i allt. Jag såg några av mina muskler också - som psoas, som brukar kallas höftböjarmusklen, och är en viktig yogamuskel.

Jag måste också säga, i rättvisans namn efter min sjukhusdrapa för ett tag sedan, att allt gick bra och att alla jag mötte på KS röntgen och ultraljud var både vänliga och professionella. Så var det sist också.

Jag är väl fortfarande lite ledsen får jag säga och lite orolig över hur vi ska fortsätta behandlingen. Om jag hittills tyckt illa om cellgiftet (Gemzar) så är det förstås ännu svårare att med liv och lust gå in för en ny behandlingsomgång när det inte ens tycks ha hjälpt. Jag hatar Gemzar. "Nej, jag försöker tänka att vi måste älska Gemzar!", säger Cajine. "Nej, vi hatar det", säger jag. Jag vill helst byta till en annan medicin, som inte är ett cellgift. Men vi får se, jag ska bara försöka vara väl påläst så att jag inte blir överrumplad av det som kommer att föreslås vid läkarbesöket på Radiumhemmet på tisdag. Något slentrianmässigt "vi fortsätter väl en runda till", står jag inte riktigt ut med. Men jag vet att det är en ny behandlingstid inlagd redan på onsdagen.

Annars är det bara att försöka jobba på som hittills. Vad annat kan jag göra? Jag vet att jag inte får ramla ner. Då går det definitivt åt helvete, så mycket vet man. Så jag har försökt hålla i mig. Jag försöker också komma ihåg det onkologen har sagt om hur viktigt det är att mitt allmäntillstånd är bättre. Er uppmuntran hjälper också och det som många sagt - den är i alla fall inte mycket större (fast kanske en aning). Det hade den kunnat vara. Men det är alltid svårare att hålla sig uppe när det gör ont och när man kräks.

När jag kunnat har jag i alla fall gått ut och i dag har jag varit hemma hos mamma och pappa för första gången sedan juldagen och ätit lunch. Jag behöver verkligen komma ut i världen och få intryck. Det är det jag strävar efter nu. I morgon kommer Sophie upp från Skåne för att vara med på läkarbesöket på tisdag. Hon har också med sig Jack, som är fem år. Han är hela familjens lillpojke och bara att få se honom kommer att göra mig glad. Jag älskar Jack. På tisdag kommer Emma, som är den äldsta av syskonbarnen hem från det som numera verkar vara den obligatoriska långresan i Asien. Det är också underbart - och skönt. Det fattar man ju nu, att det inte bara är jättekul när ens barn ska resa långt bort. Och de är lite mina allihopa eftersom jag inte har några egna. Syskonbarnen och Cassandra är alla lite mina tycker jag.