fredag 26 februari 2010

Under behandling

Cellgifterna verkar. Det gör ont i tumören, ont i hela magen och tarmarna brinner. Men jag har inte kräkts och jag har kunnat äta hyfsat. Inför behandlingen fick jag en illamåendemedicin, som jag lät bli att ta förra gången, och lite mer kortison, och det har nog hjälpt. Jag har just druckit en liten kaffe för första gången sedan nyårsafton o ätit en croissant. Det är Cajine som kommer förbi och muntrar upp mig till frukost ibland. Det var riktigt gott. Annars är det svåra dagar och nätter. Tårarna kommer lätt och ofta. Prata är svårt men jag försöker vara med i vad som händer hela tiden, bara vara med och notera. Jag vill komma ihåg hur det känns.

Jag känner mig ensam. Ibland undrar jag om det skulle kännas bättre om jag hade en älskad man vid min sida. Jag vill gärna tro det men det kanske bara är min romantiska längtan och en bit självömkan. Sjukdomen tar över ändå och det kan säkert vara svårt att vara sjuk och klara av att släppa in sin partner på riktigt. Det är lätt att känna sig ful och förnedrad av allt som händer, och den som står bredvid ska orka på alla sätt och känna att den får vara med. Jag föreställer mig ändå att det är skönt att bara bli lite omhållen och buren ibland. Men i slutändan är man kanske ändå alltid ensam i sjukdomen. Jag är väldigt väl omhändertagen och jag har sällskap när jag vill. Oftast orkar jag bara träffa familjen. Min känsla av ensamhet handlar inte om brist på sällskap. Hela den här bloggen och ert otroliga deltagande är också ett bevis på att jag inte är ensam. Men det här är en känsla som ligger djupare. En existentiell ensamhet, skulle jag vilja kalla det. Där var jag i natt.

Men när jag nådde dit så blev jag också lugn. Det är så det är. Vi är alla helt ensamma och måste hålla i oss själva för att inte falla - och i nästa stund tänker jag att just därför hör vi samtidigt alla ihop. Vi delar den upplevelsen.

Yogan är en hjälp i att hitta lugnet för mig. Den ska hjälpa oss att nå ett tillstånd där sinnet är stilla - och där all känsla av dualitet upphör. Allt är ett. Det händer ibland att jag upplever det så och då är inget farligt. Något av det kom till mig i natt.

11 kommentarer:

  1. Åh, jag blir så berörd av dina ord idag. Mer än tidigare. Tror att du hittat något där. Vi föds ensamma, vi dör ensamma och vi yogar faktiskt ensamma. Men vi delar det. Och vi hör ihop och som du säger, när vi inser det och släpper jagets gränser då uppgår vi i det stora hela som vi alla egentligen delar. Tack för dina ord! Och jag önskar dig allt må-gott jag kan och skickar tankar och energi till dig i din kamp!

    SvaraRadera
  2. Tänkvärda ord Thomasine,vi är alla ensamma,och tillsammans.
    Vad härligt med lite kaffe!
    Snart sjunger koltrasten,känns inte så avlägset i dag när det droppar från taken.
    Fortsätt som du gör.
    Kramar
    Marika

    SvaraRadera
  3. Visst är det så att vi alla är ensamma, men vi tänker nog på det olika mycket och i olika delar av livet. När en vän till mig drabbades av stroke, 34 år gammal, bröts deras äktenskap sönder i bitar. Det oväntat svåra i att leva som frisk med en svårt sjuk var en prövning de aldrig förväntat sig eller ens hade funderat kring som annat än självklart att klara av. Deras tidigare varma kärleksrelation reducerades till patient-vårdare vilket var ohållbart, de skilde sig efter flera års försök att rädda kärleken. Men om man kommer igenom en svår sjukdom, stor förlust tillsammans kan man nog stå ganska starka.

    Men ensamma är vi alla i natten när tankarna far, vi har nog bara olika sätt att förhålla oss till tanken. Förvånansvärt många väljer helt bort tanken i livskarusellen med man och barn eller jobbkarriär, för tanken är lite för jobbig. Andra skapar vackra ord i det som gör ont. Som du!
    Jag skickar miljoner styrkekramar och kärlek till dig och ber lite, fast jag inte är religiös ett dugg. Kan väl aldrig skada, tänker jag!
    oooooooooooooom
    Kia
    (Erikas kompis:)

    SvaraRadera
  4. Reser västerut, läser och ler. Du skriver vackert och enkelt. Tänker på ett mantra vi sjunger ibland på yogan: Gate gate paragate parasamgate bodhi svaha (gå, gå, gå bortom... gå fullständigt bortom... hylla upplysningen). Det är det vi alla försöker göra. Ensamma men också tillsammans. Vi går bredvid varandra.
    Minns också en ramsa på dagis som gick ungefär: gå gå gå och du kommer nå nå nå... Det var inget yogadagis men ramsan påminner om mantrat.

    Fortsätt att gå gå gå...
    /sara L

    SvaraRadera
  5. ojojoj thompi, du har varit där, där det är som mörkaskt och läskigast, dit man inte vill, men du har vart där i natt och du har vänt. Du vet nu, att lika väl som man kan känna såna känslor, så kan det vända. Det är modigt att våga åka dit ner. det är modigt att prata om sånt man saknar i sitt liv och mittialltihopa, så är det så härligt att "höra" dig berätta. de flesta bär på någon sorg. Vad är det man saknar. vad önskar man sig i sitt liv.
    Jag lärde mig i början av mitt yogaliv, att be efter varje "practice". Jag tackar alltid min kropp för att den är så stark och för att jag tycker om den. Men i början så la jag också till att jag ville en träffa en man. Och vad jag inte fattade då, var att man ska vara tydligare i sin "beställning", för mannen som kom in var inte bra för mig. Saker man slänger upp, blir bönhörda men man ska se till att önska sig det man verkligen vill. Så släng upp din beställning om kärlek till himlen, men specifiera den. Och eftersom Gud har asperger (min egen tolkning), han hör inte ordet inte. Så om man slänger upp Jag vill inte vara sjuk, så hör han Jag vill vara sjuk. Så man måste säga jag vill vara frisk.
    allra vackraste bästa thompi, nu slänger vi upp allt det bästa till dig.
    SEdan får du gå in och läsa på min blogg om hur man fengshuiar in kärlek i sitt liv ;)

    Saknar dig och tänker på dig!!!

    SvaraRadera
  6. Jag tänker också att det du skriver idag äger en otrolig tyngd och sanning. För mig hör jag dina ord som att då man vågar nå den verkliga skräcken så kommer också dess motsats. Du mötte ensamheten i natt, och ur det mötet kom vissheten om att höra samman.
    Jag tror att det är så, att då vi möter det vi mest fruktar - och accepterar detta - så föds dess motsats.
    Det är det som vi inte möter och ständigt undviker, som tenderar att upprepas.
    Jag är helt fascinerad av ditt mod Thomasine. Att du, just du och just nu, mitt i din verkliga och konkreta och ovanligt stora utsatthet, vågar möta din ensamhet. Jag tycker det visar på ett enastående mod. Och jag tror att den generar kärlek.
    Jag skulle önska dig den där varma famnen, den där famnen att ligga i som tillåter allt och älskar allt, som jag också längtar till och inte upplevt på mycket länge. Men jag tror att det stöd du får av dina bloggläsare och din familj inte skulle varit lika starkt om du istället haft en man. Jag tror man också blir ensammare i parförhållanden.
    Nåväl. Om detta vet jag intet.
    Värme till dig, idag och alltid, i alla lägen.
    Ann

    SvaraRadera
  7. Till dig finaste Thomasine!

    Lost Time 


    On many an idle day have I grieved over lost time.

    But it is never lost, my lord.

    Thou hast taken every moment of my life in thine own hands. 


    Hidden in the heart of things thou art nourishing seeds into sprouts,
    buds into blossoms, and ripening flowers into fruitfulness. 


    I was tired and sleeping on my idle bed
    and imagined all work had ceased.

    In the morning I woke up
    and found my garden full with wonders of flowers. 



    (Gitanjali, Rabindranath Tagore)

    //S

    SvaraRadera
  8. Vissa dagar är det så tydligt medans andra känns resan genom livet ensam och tom och man blir låg och förbannar sin rädsla. Då blir saknaden näst intill outhärdig, när inte kärleken står där fysiskt vid ens sida. Allt är ett, vilka vägar vi än tar...Alltid. Önskar dig den fysiska trygga famnen du skriver om vackra Thomasine..

    Kraft och vågor av värme..

    SvaraRadera
  9. Ett tillägg till min kommentar. Jo, jag vet faktiskt nåt om det, det där med ensamhet i parförhållanden.

    SvaraRadera
  10. Hmm, det är både läskigt och väldigt skrämmande det du upplevde i natt, men min erfarenhet är att när det blåser som mest i stormen står man alltid ensam. Det finns två slags ensamheter den när man är helt själv och som man måste acceptera och den andra är när man egentligen är två. Den ensamma tvåsamheten gör fruktansvärt ont och känslan av att vara utlämnad och sårbar blir ännu större. Det har funnits tillfällen då min familj mamma, pappa och bror har varit dom som funnits där för mig och inte min partner. Det är lätt att döma i de situationerna men samtidigt för en partner kan det vara väldigt svårt att stå bredvid rädd för att bli ensam och se den person som man älskar må så dåligt och inget kunna göra.

    Jag vet inte det finns inga enkla svar men när stormen blåst över och du fortfarande står upp har du också blivit starkare. Nu känner jag en enorm styrka inombords en trygghet i mig själv. Kanske har det med ålder och mognad att göra men också av en erfarenhet som inte alltid har varit lätt att bära.

    Jag tänker mycket på dig och jag läser din blogg. Det enda som vi kan vara säkra på oavsett hur vi har det är att det kommer finnas dåliga dagar liksom bra men dom dåliga dagarna kommer inte tillbaka det kommer alltid en ny dag men nya saker.

    Många varma cybertankar till dig

    SvaraRadera
  11. Du är så klok och skriver så fint!
    kramo
    kristin

    SvaraRadera